en strålande stjärna

2011-10-10T14:32:00.001+02:00

saker jag gör för att ebba ska kännas som en verklig person:

- varje dag titta på min handled och minnas varför jag tatuerade den.

- lukta på YSL:s cinéma så ofta jag har möjlighet.

men mest titta på min handled. jag ser att jag har skrivit om det förut, det här med att man glömmer så lätt, såna där små vardagssaker som gör en person så levande. hur rösten lät, vad man brukade prata om, hur man artikulerade, vilket ordval man hade. jag kan inte förlikas med tanken att hon om ett par år kanske inte ens gör sig påmind på något annat sätt än genom bläcket under huden. kommer jag glömma? den tanken gör mig livrädd.för någon månad sen hittade jag skolkataloger! hon halvblundade på nästan alla bilder.

2011-03-01T19:30:00.000+01:00

ebbalåt:

helt plötsligt, som en blixt från en klar himmel.

jag har inte hört den sen jag var 16 år. det är 8 år sen.

2010-11-24T19:05:00.001+01:00

nej, jag har inte glömt din 3-årsdag. jag har bara inte orkat skriva.

2010-11-01T19:43:00.001+01:00

och nu börjar man närma sig 3-årsmarkeringen. nån slags milstolpe kanske. tre år är en lång tid och det mesta känns som en enda röra nu, en soppa av luddiga, diffusa minnen och snoriga nätter och illamående. jag satt på en buss med nathan häromdan, tror det var förra veckan. buss 40 mot odenplan. plötsligt insåg jag att bussen åkte över bron, såg platsen vid broräcket där du hade stått innan du hoppade. jag sa ingenting.

det enda som jag kan ta fasta på är drömmarna om dig, i övrigt känns det inte ens som om du har varit en riktigt person som existerat på ett verkligt sätt i mitt liv. men det är väl inte så konstigt, att jag känner så, menar jag. eftersom att jag endast har drömt om dig de senaste tre åren. jag kanske skulle vilja ha ett tecken, på att du finns kvar. eller bara involvera dig lite mer aktivt i min vardag. jag vill ha fler foton, men var ska jag få tag på sånt? jag kommer inte prata med nån om det, begära bilder. jag har redan försökt, man skiter högaktningsfullt i min begäran.

eller, alltså. jag vet att man inte har struntat i det för att vara elak. det har bara inte prioriterats. jodå, jag fattar nog.

men det är 17 dagar kvar och detta år kommer jag inte att återvända till bron, för du har ju en viloplats nu. en vit bukett ska du få, som vanligt.

2010-06-13T10:27:00.004+02:00

jag tror att universum på något vis har fört tillbaka dig till mig. din person i en annan människas kropp. det är iallafall så det känns när vi umgås.

ni har samma händer, samma tunna axlar och samma luriga blick. men framförallt är det personen som jag själv blir, i de situationerna, som känns bekant. den personen har jag inte varit i kontakt med på flera år. jag gillade mig själv när jag var med dig då, och jag gillar mig själv när jag är med henne nu. tanken är svindlande.

2010-02-08T09:06:00.003+01:00

du har fyllt år, kära. och jag har funderat. på den här:

2010-01-04T11:35:00.002+01:00

nu har det tredje året utan dig på jorden påbörjats och jag drömde om dig i natt. jag vill försöka pränta ner drömmen så fort som möjligt, innan allt glöms bort.

det var höst, i en stad jag inte har varit i men som jag drömt om förut. staden verkar vara ganska liten, och uppbyggd på små öar i vattnet. strandkanterna är murade och vissa öar är så små att man knappt ens kan bygga ett endaste litet hus där på. mellan vissa öar går broar, mellan andra gör det inte. de bara står där, mitt i vattnet, mellan alla andra öar, men ändå helt oåtkomliga (om man inte har en båt). jag sökte på flickr med några passande sökord och det här är bilderna som kommer närmast känslan av staden:

jo, jag har definitivt varit där förut. och så var det höst, ja. sådär i oktober, när allting är som vackrast men det börjar bli rätt kallt. men jag hade ingen jacka på mig, utan nån slags vit, tunn klänning ovanpå svarta byxor och en svart tröja. jag minns att jag tittade ner på klänningen flera gånger och undrade varför jag hade på mig den. varför jag hade tagit på mig den över mina vanliga kläder.

sen minns jag någonting om att jag var med en grupp människor. vi satt i nån slags buss eller spårvagn och åkte förbi några små slottsliknande strukturer, och jag sa till någon att "där har en greve bott". jag insåg då att jag refererar till en annan dröm jag drömt en gång förut, när jag varit vid det där huset och fått veta att det en ung greve eller prins eller någon annan slags frälse en gång blivit utstött från sin familj (den underförstådda anledningen var galenskap), och att man byggt detta hus åt honom. så att han slapp bo på gatan. det var ett lågt, avlångt hus med sadeltak och vardera gavel hade ett litet runt fönster i glas. de båda var trasiga och inga andra fönster fanns och jag minns i DEN HÄR DRÖMMEN att jag tänkte i DEN ANDRA DRÖMMEN att man måste verkligen vara galen för att leva i ett sådant mörker.

nära grevens hus svängde bussen/spårvagnen in på en liten bakgård, där det stod en massa bord uppställda. det här du kommer in i bilden, för plötsligt var du också med i gruppen. alla steg av bussen och gick fram till borden, det fanns en massa ritmaterial som vi skulle arbeta med och nu blev det tydligt att gruppen var någon slags konstnärsgrupp. alla hade mappar med sina egna verk och alla drog fram något ofullbordat, satte sig ner vid ett bord och började arbeta med det. jag gjorde detsamma, men kände hela tiden din närvaro några bord bort och önskade att du någon gång kunde komma fram till mig.

nästa bild jag har är att du sitter i mitt knä. du är väldigt svag och lite förvirrad och jag har bett dig att på ett papper skriva ner namnen på människor du minns. det första du skriver är "johanna". jag har ingen aning om vem det är, det har jag inte i drömmen heller. jag blir lite ledsen över att det inte är mitt namn som du skriver först. du skriver som ett barn som precis har förstått vad bokstäver är. de är olika stora, går in i varandra och kommer i helt fel ordning, så vissa av namnen blir mer som anagram och det tar ett tag innan jag fattar vad du skrivit. du skäms och säger någonting om att du brukade ha jättefin handstil, och jag svarar någonting om att "äsch, tänk inte så. du har ju varit lite väck ett ganska bra tag". direkt när jag säger det skäms jag - vilket klumpigt ordval! att kalla en död person för "väck" är synnerligen okänsligt, tänker jag. det är då det i drömmen också befästs att du har varit död. och du har kommit tillbaks.

och då ringer min jävla telefon, den piper om en fullständigt obetydlig påminnelse som jag lagt in igår kväll. jag hade helt glömt bort att jag hade satt på alarmet. jag vaknar med ett ryck och tänker direkt "NEJ", jag säger det högt flera gånger och i mitt omtöcknade tillstånd säger jag också till nisse att "jag drömde om ebba, jag vill inte vakna". när jag stängt av alarmet ligger jag en stund och försöker somna om och komma tillbaks till drömmen, men jag fattar att det inte går. "jag kommer inte tillbaks in", säger jag till nisse. sen går jag upp. och nu sitter jag här.

2009-11-28T22:05:00.004+01:00

vår kompletta konversation på facebook:

Annahita · beau. jag saknar dig.
October 2, 2007 at 11:35pm

Ebba · men deetsamma! Vad sysslar du med nu? klar med tentan?
Hörde från anna att vi borde dra i oss öl nästa vecka?
October 3, 2007 at 7:53am

Annahita · ja, damn right att vi ska dra i oss öl! på nån studentpub eller så? haha! jag är jättenyfiken.
tentan är avklarad. känns grymt såklart.
October 3, 2007 at 9:10am

Ebba · härligt värre. jag vet att jag inte kan på onsdagen i alle fall, men annars så lockar det mycket!
October 3, 2007 at 6:26pm

Annahita · ah. men... torsdag då?
October 3, 2007 at 6:46pm

Ebba · låter som något det!!
October 3, 2007 at 10:53pm

Annahita · ja, torsdag it is! jag peppar! och saltar! haha. har du nåt förslag på ett värdigt ölhak?
October 3, 2007 at 11:41pm

Ebba · flamenco på norrtullsgatan. jag tror det heter så i alla fall
October 4, 2007 at 9:37am

Annahita · flamenco på norrtullsgatan. låter värdigt! ok. vi bestämmer obligatoriskt ölhäveri på flamenco tors 11/10 kl. 20:00! se till att skaka skvallerkistan väl!
October 4, 2007 at 11:39am

Annahita · hey fleur. ses snart igen?
October 15, 2007 at 9:22am

Ebba · tycker jag abselut! tack för senast! efter fredag är det mycket lugnare.
October 15, 2007 at 6:40pm

Annahita · men i helgen blir nog jättebra för min del! promenad i hösten.
October 15, 2007 at 6:50pm

Ebba · härligt värre!
October 15, 2007 at 10:12pm

den promenaden som vi planerade in var sista gången jag såg dig och en månad senare fanns du inte mer. men det som liksom "känns mest" just nu är att vår korrespondens kändes så styltig. var det verkligen såhär vi hade blivit? lite käcka, nästan artiga i tilltalet? avståndet känns obeskrivligt stort.

2009-11-28T21:56:00.002+01:00

det är konstigt att din facebooksida fortfarande är uppe, helt som vanligt. ingenting nämnvärt har hänt på den sidan, förutom att en tjej skrev på din wall att hon tänker på dig. en annan tjej skrev ett meddelande till dig efter att du hade dött, men innan hon hade fått reda på det. hm. sen står det "Annahita challenged Ebba to take the "ABCs of Disney Movies!" quiz on Flixster. Annahita's score was 84%. Take the quiz >>"

åh vad puckat. fult och puckat.

2009-11-18T02:37:00.002+01:00

jag har skrivit en hel del om drömmar här och undrade lite över det här med att man kan påstå att en viss person förekommer i drömmen, trots att hon/han inte alls ser ut som i verkligheten. vad beror det på? hur kunde jag till exempel helt säkert veta att det var du som var den blåa fågeln som jag beskrev lite längre ner här? trots att du inte var, eller ens liknade, en fågel.

jo. det handlar om energi. om själar. jag kände din närvaro så starkt genom den lilla fågelns kropp att det inte hade kunnat vara något annat än en reinkarnation av dig - låt vara att det bara var i drömmens värld. för varje gång jag drömmer om att jag möter dig i en annan skepnad än den du hade i ditt fysiska liv, blir jag mer och mer övertygad om att du faktiskt lever ändå - på ett annat sätt, någon annanstans.

2009-11-18T02:20:00.004+01:00

jag tycker att det känns som att det sakta men säkert börjar röra sig inuti mig nu... tror att graven var det som fattades faktiskt.

2009-11-18T02:12:00.005+01:00

jag pratade med din lille far i telefon idag - eller igår kanske man ska säga. det var första gången sen din begravning och OJ - vad det kändes. det gick som en pisksnärt längs hela ryggraden när jag hörde hans röst, det var så många minnen som rann tillbaka i det ögonblicket. mestadels fina, glada och ljusa minnen faktiskt, men jag blev inte mindre överväldigad och överraskad av det - började gråta vid klarabergsviadukten, men nisse höll om mina axlar och jag lugnade mig ganska snabbt - det är liksom lätt att återhämta sig från en sån sorts gråt, sån som inte är ledsen utan bara chockad och mest glad. men jag skulle ändå föredra att din pappa inte hann uppfatta att jag grät.

han berättade att du har en viloplats nu, bredvid din farmor. och han berättade att du snart ska få en sten. äntligen, äntligen, äntligen. han sa "vi har tagit det långsamt", men nu ska du äntligen få en sten. nu slipper jag gå till bron, den där jävla bron. du ska få en liten slipad gråsten men just nu finns bara en plakett med ett nummer, 222. och ett hjärta av rönnbär, som dina föräldrar har lagt ut. men din pappa trodde att fåglarna har ätit upp bären vid det här laget.

"de där nedrans fåglarna". lite skämtsamt sådär.

2009-11-17T08:54:00.002+01:00

2 år.

24 månader.

730 dagar.

and the memories that you have dredged up,

are on letters forwarded from hell.

2009-11-15T16:35:00.002+01:00

dagarna bara går och går och minnesbilderna falnar. man måste hitta något sätt för att hålla fast vid det lilla man fortfarande minns. det borde inte kännas såhär efter bara två år, två år är inte alls mycket, men det är läskigt ofta du känns som en flashback från en dröm man drömde för länge sen.

på jobbet läste jag om den tyska fotbollsmålvakten som tog livet av sig i tisdags, det stockade sig i halsen och en kund frågade hur det var fatt. "allergisk reaktion", sa jag.

allergisk reaktion - som om jag skämdes över vad det egentligen handlade om. jag skäms inte alls, jag har aldrig känt skam eller ilska, inte ens när folk med sina dumma jävla attityder har antytt att det bara är pundare och psykiskt sjuka som tar livet av sig. nej, jag är lugn som en filbunke. en filbunke som går omkring i ett ständigt vakuum och undrar när den riktiga Reaktionen kommer. hittills har den uteblivit, jag undrar om jag ens har insett vad som hände.

att det som hände var att du var så ledsen och trött att du inte ville leva. det är lättare att ta till sig den outsägligt våldsamma bilden av att du kastar dig ut för barnhusbron och landar hårt mot cykelbanan nedanför - orsak, verkan, död.

2009-11-14T10:58:00.001+01:00

inatt drömde jag om dig, det är helt säkert. men det var inte du, utan en blå liten fågel som jag hade i en kopp till hälften fylld med sand. jag och mina föräldrar var i en djuraffär och letade efter en passande bur till fågeln - koppen med sand kändes väl inte helt hundra gissar jag. jag ville ha den största och rymligaste buren i glas, men det enda jag hade råd med var en liten metallbur som var stor som ett kaffefilter. den skulle man hänga under en lampa.

jag behöver väl inte ens skriva att den blåa lilla fågeln dog av hettan under lampan. vaknade upp och var helt kallsvettig.

2009-11-13T21:56:00.003+01:00

det känns så jävla perverst att prata om dig ibland. som de stunderna då jag faktiskt ångrar att jag tatuerat in ditt namn på min handled. det känns som om jag tvingar på folk en djup personlig sorg som jag faktiskt kan bära själv. de frågar vad det är för tatuering jag har - jag har haft den i snart två år men har fortfarande inget bra svar på den frågan. oftast sträcker jag bara fram armen och visar att det står "ebba" med snirkliga bokstäver (som olle tyckte liknade din handstil). de frågar vem ebba är, jag svarar att det är en vän som gick bort för ett tag sen.

de säger "åh".

eller "oj då".

eller "aj då".

oftast följt av "jag beklagar". och jag säger alltid "ja, vad säger man? tack?". sen pratar vi inte mer om det, folk vågar oftast inte fråga vad som hände - förutom de som själva har förlorat någon, de frågar alltid.

men det är ungefär det mitt minne av dig har reducerats till - en kort redogörelse för min tatuering och inget mer. förut ville jag inte prata mer än så. men nu vill jag prata och jag känner knappt någon längre som också kände dig.

2009-11-13T21:32:00.002+01:00

älskade bosse, ännu ett år har snart passerat. je t'aime plus qu'hier, moins que demain.

2009-10-09T23:42:00.003+02:00

en gång alldeles nyligen mindes jag helt plötsligt dina händer. späda och ganska stela. små kortklippta naglar. du hade aldrig nagellack.

2009-08-21T23:17:00.003+02:00

nu har det gått för lång tid igen. jag träffade din mamma i juni, vi sa att vi skulle höras. hon sa att jag skulle ringa.

men jag har ju inte ringt.

aj aj aj.

jag kommer inte ringa. jag vill så gärna träffas, men jag vet att jag aldrig kommer ringa. det kommer inte hända.

2009-06-23T08:11:00.003+02:00

okej. nu berättar jag om vad jag drömde, igen. men det blir nästan värre och värre för varje gång jag drömmer om dig. den här gången handlade det också om att du "kom tillbaka", att du inte alls hade dött utan bara typ "åkt iväg". det har jag drömt förr, inga konstigheter. men nu inatt var det PÅ RIKTIGT. på riktigt, i den bemärkelsen att jag sa till dig att "vet du hur många gånger jag har drömt om det här?", och "jag kan inte fatta att det här är på riktigt". det var välkommen hem-kalas i lägenheten jag bodde i när jag bodde hos mina föräldrar, det var jättemånga människor och det ringde hela tiden på din telefon, den gamla blå 3310:an. vid ett tillfälle hade du 38 missade samtal och ett 70-tal mottagna meddelanden.

jag cirkulerade runt dig som en katt kring het gröt, jag vågade liksom inte riktigt gå fram själv. jag såg hur andra gick fram och kramade dig och grät av glädje över att se dig, hur de kände på ditt hår och ditt ansikte och dina händer och sa att du har blivit så vacker. jag väntade på min chans, min tur, att få ha dig för mig själv en stund. men jag hann vakna innan jag fick den chansen.

2009-06-01T11:10:00.003+02:00

jag träffade din mor häromveckan, lika fin som alltid var hon. ärtgrön scarf och svarta fladdriga byxor. håret flygandes i vinden. jag blev plötsligt påmind om hur lika ni är, till utseendet. lika små, lika blonda, lika eleganta.

den dagen mådde jag riktigt bra.

2009-05-04T01:57:00.005+02:00

du är ständigt aktuell. när jag för en stund känner att du håller på att glida ifrån mig så händer något som påminner mig.

för en vecka sen såg jag s på odenplan. och hon såg mig, det är jag helt säker på. det som följde kan väl bäst beskrivas som ett ömsesidigt ignorerande. jag tror att jag hade hoppats på en hälsning, åtminstone en igenkännande nick åt mitt håll. men jag fick inget. får väl skylla mig själv, eftersom att jag bokstavligt talat vände andra kinden till när jag såg den alldeles för välbekanta silhuetten i en laxrosa trenchcoat komma promenerandes över odenplan. och jag kunde inte sluta tänka på dig på hela den kvällen.

2009-04-09T20:37:00.007+02:00

glad påsk. jag saknar dig alltid som mest när koltrasten sjunger. minns du att vi under vår första fylla satt på trappen utanför mammas hus, mitt i natten, knäppa på insmugglad absint, och sa att vi skulle skjuta sönder varenda jävla koltrast med det där jaktgeväret som hängde hemma hos dig? jaktgeväret som hade tillhört gustaf den tredje.

det hade vart nåt för historieböckerna.

lite om framtiden. den med stort F. den du aldrig kommer uppleva.

2009-04-09T20:31:00.009+02:00

jag är rädd och ledsen och fylld av oro. jag förstår inte varför det ska vara så svårt för mig att våga kasta mig ut. jag förstår inte varför jag hellre står och trampar vatten, här på sjunde våningen. stirrandes in i väggen, livrädd för vad framtiden har att ge. jag står på balkongen och ser påskkärringarna på andra sidan gatan med korgar och burkar och plastkassar från ica supermarket hässelby torg. stirrar ner genom lager av luft och avgaser. svindlande höjder. fast ändå inte. det är inte så jättehögt. men tillräckligt för att jag ska bli rädd och ledsen och fylld av oro.

jag undrar vad du hade gjort vid den här tiden på året. när alla börjar fundera över vad de ska göra av sina liv när hösten kommer. kanske hade du bott i frankrike... ja, du hade antagligen bott i frankrike. med den där gubben som du tyckte så mycket om. serge. det var du och serge. du var lite kär i honom, eller hur? fast han var 72 år gammal. och hade en hustru, som till och med hette bébé. jag kommer ihåg din röst när du berättade om honom, det var en intensiv och gränslös kärlek, som en vårflod. den gick liksom inte att dölja, den bara rann ur dig så fort du nämnde hans namn. hur ni valsade på terrassen under rivierans sol, och bébé spelade dragspel. och hur ditt hjärta revs sönder när du var tvungen att lämna dem för att åka hem till sverige igen. du sa att serge först hade vägrat att vinka av dig på tågstationen, för att han inte trodde att hans hjärta skulle klara av det. "when you go i will suicide myself", hade han sagt, vi skrattade lite åt hans söta direktöversättning från franska till engelska, men jag tror inte att du tyckte att det var så jävla roligt egentligen. men serge kom ändå till tågstationen.10 minuter innan avgång kom han rusande med en bukett röda nejlikor och tårar forsande ner för hans skrynkliga, anemiska kinder.

jag var helt hänförd av dina berättelser om den franska gubben och hans gumma. jag var så glad över att värdparet du hittat i frankrike visade sig vara två riktigt fina människor - alla har ju hört om hur misslyckat det kan bli. men ju mer du pratade om honom, desto starkare ord började du använda. som att du medvetet formulerade dig försiktigt i början, för att avläsa folks reaktioner. men till slut så var han ditt livs kärlek, din själsfrände, din förlorade tvilling, den manliga versionen av dig. du hade aldrig känt en sån omedelbar kontakt med någon, från första dagen var det liksom du och serge in till döden. och det var ju så ni pratade med varandra... på sånt där franskt manér. döden och stora gester.

och jag blev svartsjuk. sjuk av svärta över att du nu hade hittat ÄNNU en person som du lät komma nära inpå. ännu en person som du hade tätare kontakt med än mig. ännu en person som visste mer om dig än vad jag gjorde, trots att jag hade känt dig längst av alla. och då tänkte jag, att serge är väldigt gammal...

efter att du kom hem så brevväxlade ni med varandra, trots att båda hade telefon. du ville alltid brevväxla med folk, varför det? min gissning har alltid varit att du inte riktigt kände att du passade in i den här tiden, och det fanns väl en anledning till att du grät en gång när vi lyssnade på beach boys' "i just wasn't made for these times". fastän du inte ville säga varför du blev så ledsen så fattade jag det. men breven alltså. jag fick en gång läsa ett av hans brev, jag fattade såklart inte så mycket. men av hans vackra handstil och längden på brevet förstod jag att han älskade dig. och dina brev doftade alltid av yves saint laurents cinéma.

2009-04-08T20:57:00.001+02:00

och jag är så jävla rädd för döden.

7 tr upp

2009-04-08T19:58:00.005+02:00

hej bosse.

det känns som att det var länge sen jag skrev nåt till dig. tänker på så mycket annat nuförtiden, tror jag. men jag såg nåt på teve alldeles nyss som försatte mig i chock nästan. det handlade om några finniga grabbar i göteborg som gick ner sig på ghb och slagsmål och hamnade på behandlingshem och försökte ta livet av sig. "fy fan vilket liv", tänkte jag. helt ärligt - vilket jävla skitliv. det var tre killar; jonny, sebbe och henke. jonny hoppade från angeredsbron en natt. sebbe och henke blev sig aldrig lika igen. speciellt illa gick det för henke; han knarkade mer och han mådde sämre och åkte in på anstalt där de pumpade honom full med piller. han växte på bredden och krympte i själen och till slut så satt han bara och stirrade in i väggen. 19 år gammal, levande död.

JÄVLA SKITLIV, tänkte jag. stackars unga pojke - dödsdömd innan han ens hade fått sin första kyss. dokumentären förtäljer inte om huruvida henke lever eller inte, men när jag stängde av hade jag en väldigt stark känsla av att han var död. om han inte har tagit livet av sig när dokumentären sändes, så kommer han göra det snart. JÄVLA SKITLIV, tänkte jag. vilken tur att man inte är en finnig white trash-kille från göteborgs förorter med missbruksproblem. livet behandlar aldrig den typen av människor bra. det kändes som ett liv så otroligt långt borta från mitt eget, och ditt (speciellt från ditt). jag fick en kort stund titta in i en annan värld, där varje dag inleds med en genomgång av listan över anledningar till att inte ta livet av sig. för att liksom påminna sig själv om att de flesta faktiskt klarar av att leva ett helt liv. de där pojkarna var som ensamma träd mitt på antarktis. iskallt, grått, ensamt. jag tror inte ens att de kunde minnas en tid då de mådde bra.

men det kan jag. jag mår bra väldigt ofta. jag mår väldigt bra, väldigt ofta. men ändå kunde jag inte värja mig mot den förlamande ångesten som sköljde över mig. ångesten som bottnade i ett igenkännande. varför känns allt det där så bekant? varför blir jag så äcklad av känslan? det kliar över hela mig, jag vill slå bort känslan, som om det är en ilsken bisvärm som krälar upp för min nakna rygg. jag proppar käften full med segt påskgodis (ja, ebba, det har hunnit bli påsk igen), paniktittar på lite bloopers på youtube för att kväva känslan. lite trevande börjar jag fundera, när paniken har lagt sig. för vad var det som hände?

angeredsbron. 47 m upp i luften. jag vet inte hur jag ska avsluta detta. men jag tänker på dig och det så mycket att det gör mig yr och illamående, allting snurrar och jag vill verkligen inte vara ensam nu.

blixtrande öga

2009-03-16T08:10:00.001+01:00

det våras

2009-03-08T11:44:00.002+01:00

jag tycker att det är så obehagligt att det ibland inte ens känns som om du har funnits. jag har så få foton och knappt några minnen, i fysisk form, som jag kan ta fram och titta på. förutom alla dvd-filmer jag lånade i oktober och aldrig hann lämna tillbaks innan november kom. de har jag tittat på alldeles för många gånger för att det ska göra mig gott, jag vill ha glada minnen på bild. men det finns inga? jag blev lovad foton, men även det rann ju ut i sanden. klamrar mig fast vid det lilla jag har; en t-shirt du gav mig i åttan, fotona från maskeraden då du klädde ut dig till gena rowlands i kvinna under påverkan (briljant!) och... ja, dvd-filmerna. varför är du den enda jag inte har några bilder på? varför just du?

du och du

2009-02-23T16:43:00.000+01:00

symbios var det ja. symbios.

dansa swing i din himmel

2009-02-10T15:28:00.004+01:00

this one's for you, sweet pea!

2009-02-07T16:59:00.003+01:00

grattis på födelsedagen, älskade beau. 21 år idag.

flyg

2009-01-20T13:57:00.001+01:00

mer ostrukturerade tankar och lite hat

2009-01-08T14:41:00.002+01:00

jag hittade en blogg som tillhörde en kille som nyligen förlorade sin lille far. han skrev såhär:

"Man hittar ett sätt att prata, ett sätt att svara när någon frågar, en standardfras för att beskriva hur man känner, hur man mår."

och det är första gången på länge som jag känner att jag inte är riktigt ensam, eller vad man kan kalla det för, i det här, med att försöka förstå Dig och Det. för precis sådär är det. man hittar ett sätt att prata, ett sätt att svara när någon frågar, en standardfras för att beskriva hur man känner, hur man mår. jag minns att jag jämt och ständigt slängde ur mig samma fraser, inövade och utnötta, när någon frågade om hur "det är" eller hur "det kändes". jag visste ju inte. jag fattade ingenting. ingenting alls. jag tror fortfarande inte att jag riktigt fattar. att du är död. eller att du ens har funnits. varför känns du, som person, så avlägsen och overklig helt plötsligt? jag fattar inte.

men också det där med att utvärdera sig själv. hur gör man? gör jag rätt?

"Redan har jag börjat utvärdera mig själv. Är jag för ledsen, för lite ledsen, lagom ledsen? Förtränger jag? Accepterar jag? Har jag tagit till mig det som hänt? Det är ohyggligt svårt att veta och det enda jag kan göra är att fortsätta vara som jag är, rätt eller fel eller fel eller rätt eller någonstans mitt emellan. Jag vet inte."

så skrev han. och precis sådär är det. jag upplevde dessutom en slags känsla av tävlan nästan, som gjorde mig fylld av äckel. det kulminerade på din begravning, när många ytliga kontakter och gamla bekanta och annat löst folk samlades i den fullsatta kyrkan och nästan tävlade i vem som kunde vara mest ledsen. det kändes som den mest vulgära uppvisningen i konsten att vara äkta. äkta, för att man har smakat på livet, och livets baksida; d.v.s. döden.

jag minns särskilt tre personer, som var så vulgära i sitt beteende att det kändes som en jävla skymf mot dig. den första har inte träffat dig sen mellanstadiet. jag bryr mig inte om folk jag inte har träffat sen mellanstadiet. gjorde jag det hade jag antagligen sett till att träffa dem sen dess. men i detta fall så tror jag att personen ifråga ville bekräfta sig själv och sitt lidande genom dig och din vita kista, och satt och grät HÖGST AV ALLA. e hamnade dessvärre bredvid denna galning och hon berättade att synen var skrattretande falsk. äckligt.

den andra personen är en typ jag aldrig gillat, men som trots sin yttre och inre fulhet vann ditt hjärta (jag förstår fortfarande inte vad du såg i henne). hon och jag har aldrig kommit överens och vi har inte heller låtsats om att vi gjort det, det har bara varit lite "agree to disagree". väldigt moget, jag vet. men när du dog fick hon plötsligt för sig att hon måste knyta starkare band till alla dina äldre vänner, som om det på något sätt skulle göra henne mer "trovärdig" i sin sorg. jag vet inte. hon var så jävla okänslig och äcklig och ful och försökte pressa mig på detaljer om dig och hur du egentligen mådde och om du hade pratat om döden och självmord förut, och jag sa faktiskt ifrån, vilket jag aldrig gör. jag sa "men sluta", mitt tonfall var mesigt och undfallande men hon fattade nog vinken.

den tredje personen är en typ du aldrig gillat. hon fick dig att må dåligt när vi var yngre och till slut hade du vett nog att börja hata henne. det var styrka. några veckor efter att du hade dött läste jag på internet att hon skrivit att hennes "gamla bästis" har tagit livet av sig och att allt är "svart, svart, svart". jag hoppas att det var svart, svart, svart, för att hon insåg vilket monster hon är och att hon med största sannolikhet är en av de som la grunden för din svartsynthet. men jag tror inte att hon insåg nånting. det där jävla inlägget i hennes skunkdagbok var bara självömkan, och kanske att hon hungrigt tuggade i sig all empati som hennes käft hade rum för, nu när hon hade fått något att vara emo över. på din begravning kom hon fram till mig, kramade mig och sa att hon inte kan tro att det är sant, att hon verkligen älskade dig. jag kunde inte tro att det var sant.

så jävla lite äkta, så jävla mycket falskt.

nyårsafton

2009-01-07T14:48:00.001+01:00

hej lilla bosse. nu har ett nytt år börjat, det är 2009. tänk va...

vi firade in det nya året fint och ganska anspråkslöst. men mittemellan två stopp på nyårsnatten hamnade vi på din ändhållplats, av en ren slump. jag insåg inte vart vi var på väg förrän vi hade gått upp på bron och plötsligt så stod vi där vid broräcket och tittade ner på cykelbanan och jag började storgråta och d började också gråta och vi stod där och var fulla och ledsna och n kände sig lite maktlös. han önskade dig gott nytt år med en liten champagne-toast rakt ut i luften, jag hoppas det smakade. det var billig skumpa men det var kärlek och mitt smink förstördes men det var värt det.

älskar dig.

dina föräldrar

2008-12-29T11:02:00.009+01:00

jag har inte pratat med dem på mer än ett år. de två sms:en jag skickat under dessa 12 månader räknas verkligen inte. och skammen. jag skäms så otroligt mycket och fasar inför dagen då jag stöter ihop med någon av dem, eller båda två, på gatan, av en slump. jag vet egentligen inte varför det tar emot. och jag vet att de skulle bli glada om jag hörde av mig. men det går bara inte. nej, jag vet inte. kan bara inte föreställa mig själv i ett samtal med någon av dem. tungan skulle slå knut på sig själv och svullna, antagligen endast p.g.a. skammen över att det gått så lång tid sen vi talades vid sist. vilket moment 22 va. men det är för sent nu. jag kommer inte höra av mig mer. till någon av dem. inte de andra heller.

hade det gått en månad eller så, sen jag pratade med dina föräldrar, då hade det kanske inte varit ett problem ens. det kan jag med lätthet bortförklara inför mig själv. två månader, ja, då hade det blivit lite jobbigt, jag hade fått lite eld i baken och börjat oroa mig för att jag kanske framstår som nonchalant som slutar höra av mig. jag hade kanske tvingat mig själv till att ringa, eller ha vägarna förbi deras hem. men det har gått 12 månader. och det går inte att förklara på något sätt. jag vill att de ska veta att jag bryr mig om dem, och tänker på dem, jag tänker på dem VARJE DAG. men jag finner inget sätt att uttrycka det. det blir så mycket så det slutar i ingenting. platt fall. som så mycket annat. det är inte stora gester heller, det är bara något så självklart som att hålla kontakten med två människor som har fått en ny betydelse i ens liv. jag tror att jag tänker på dem mer än vad jag tänker på dig. faktiskt (jag har bestämt mig för att sluta skämmas halvvägs in i detta inlägg). du är med på ett lite mer... indirekt plan. en... "närvaro". nej jag vet, jag får inte skriva så. du är inget spöke som svävar omkring ovanför mitt huvud. men jag upptäcker att jag ofta får nöja mig med taffliga formuleringar som inte ens kommer i närheten av det jag egentligen vill beskriva - kontentan, den är också precis en sådan tafflig formulering, en klyscha, men ack så sann: orden räcker inte till. de gör faktiskt inte det. så det är på många sätt ett dödfött försök att "bearbeta" (ännu en tafflig formulering som inte ens kommer i närheten av det jag försöker beskriva) dig och din död genom ord. eftersom de inte räcker till.

en röd tråd, det finns inte. haha. jag bara kastar ut en massa tankar, hoppas på att någon gång kunna sortera dem på något sätt. jag ser ju att jag skriver om fyra olika saker samtidigt. jag vet knappt var saknaden slutar och nostalgiska minnen tar vid.

lilla beau...

hej bossie

2008-12-10T11:32:00.006+01:00

jag drömde om dig inatt! härligt! det var kul att "se dig", men kontentan av drömmen var väldigt underlig. det var ännu en sån där sjukt jobbig dröm, där vi träffas under premissen att du även där är död. det gör verklighetskänslan outhärdlig. under de första förvirrade sekunderna efter uppvaknandet lever jag i tron om att vi faktiskt har träffats. varför utsätter jag mig själv för sånt här? min hjärna försöker lappa ihop sig själv med minst sagt kortsiktiga lösningar.

nåväl; drömmen. vi satt och pratade på någon vild fest, jag lutade mig fram nära ditt ansikte för att höra vad du sa och jag minns att jag länge funderade över hur jag skulle formulera frågan om varför du gjorde det du gjorde. men till slut så sa du "du undrar varför jag gjorde det", och jag blev lättad över att inte behöva ställa frågan själv. hur skulle man börja liksom? "men du, ebba..."? ja. sen kommer jag inte ihåg ditt svar, men jag minns att jag kände en stor ilska över att ditt skäl till att inte vilja leva längre kändes som en bagatell. och jag skämdes inte ens över att jag tänkte så, jag tänkte "var det allt?" och trodde att du skämtade med mig. men jag såg på dig att du skämdes litegrann, och då drog jag slutsatsen att du inte skojade. samtidigt som jag ville slänga armarna om dina små axlar för att du såg så liten och skamsen ut, så var jag så in i helvete förbannad på dig. du framstod som så otroligt... bortskämd. besviken över att livet inte visade sig vara precis så som du föreställt dig, och då tänkte du kanske bara "blir det inte perfekt så får det vara".

och känslan av att min hjärna pepprar mig med sån här misstro mot dig...

ja. den går helt enkelt inte att uttrycka.

hej raring

2008-11-28T22:32:00.004+01:00

det känns väldigt underligt med parallella bloggar. "livet går vidare" i den vanliga och här har den stannat litegrann.

nu har det iallafall gått nån vecka sen din årsdag. jag tror att proppen drogs ur då, på något vis. poletten trillade er. nånting föll på plats. för jag har inte drömt om dig sen dess. det var som en uppladdning i flera veckor och när dagen väl infann sig så satt jag och kallsvettades och mådde illa hela vägen till dig, men när jag väl var där så infann sig ett iskallt lugn. från att hjärtat hade hamrat i mitt bröst till att det nästan stannade. så lugn kände jag mig! det var rätt härligt, lilla beau. jag kände mig inte alls nedslagen eller så, jag satt bara där och spelade upp ljuva gamla minnen. det kändes verkligen fint. jag hoppas att du såg mig, och mina blommor, de vita.

puss från din a.

kära e

2008-11-17T12:20:00.002+01:00

okej. nu går jag. jag hoppas att det inte är någon annan där. jag vill verkligen vara ensam.

ses snart

2008-11-17T10:24:00.006+01:00

alltså ja. ju längre tiden går så känns det mer och mer som en loska i ansiktet. inte du alltså! utan de andra. jag känner hur undran och ledsamhet sakta men säkert börjar förbytas till ilska.

nåväl. vi talar om något annat istället. vi kan tala om dig. jag skulle gärna ha drömt om dig inatt, så att du kändes sådär kusligt levande. luften vibrerar hela dagen efter att jag har drömt om dig. inatt hade det passat bra. då hade du liksom "varit med" när jag går och hälsar på dig idag.

jag undrar hur det ser ut där nu. jag har medvetet undvikit det stället hela året, har inte känt att jag varit beredd. jag var definitivt inte beredd första gången vi gick dit. stod och skakade av chock, stod några meter ifrån de andra och skrikgrät. det kändes som en ångvält som kom och pressade ut allt kött och blod ur mina ögon och min mun. men efter den gången har jag inte varit där. i närheten. men inte där.

NU

2008-11-17T01:25:00.005+01:00

såklart är jag full när din årsdag är här. jag har fasat inför detta ögonblick. 365 dagar. ett helt år. det här året har gått snabbare än något annat år.

ett helt år har gått utan att jag har haft någon kontakt med dig. man klarar sig om man tänker att du är ute och reser. då blir det på något sätt naturligt, att inte ha kontakt. har ingen avslutning på den här tanken.. det bara tog slut nu.

nu ska jag gå och lägga mig. när jag vaknar går jag till din bro och tänder några ljus. det kanske värmer dig.

/din a.

mobiliserar

2008-11-16T16:02:00.000+01:00

ett dygn.

jätten

2008-11-10T07:35:00.000+01:00

en vecka.

runaway

2008-11-07T21:22:00.013+01:00

god kväll, lilla beau. jag har tänkt väldigt mycket på dig idag. undrat varför du vissa dagar känns väldigt nära, och andra dagar är du väldigt långt borta. idag var du väldigt långt borta. ungefär som om du inte ens funnits på riktigt. det är en jävligt jobbig känsla, det känns som om man sviker dig när man har svårt att minnas.

men så lyssnade jag på del shannon. på runaway. och mindes plötsligt väldigt mycket. hur du stod i ett vardagsrum i vasastan, och dansade med stängda ögon. med så otroligt mycket känsla. du sjöng med så att rösten sprack. jag tittade på dig och såg en ängel i gloria. du var så jävla snygg. ärtgrön merinokofta, rött sidenband i håret. du slog med handen taktfast i luften, vände ansiktet upp mot taket och gungade fram och tillbaka. mimade en flöjt. mimade ett piano. vinkade dit mig, tog min hand, snurrade mig. jag minns det nu, som om det var igår. och såhär i efterhand känns låten inte alls lika romantisk som den är avsedd att vara. den är morbid. äckligt träffsäker.

As I walk along I wonder
What went wrong with our love
A love that was so strong
And as I still walk on I think of
The things we've done together
While our hearts were young

lyssna på den! den handlar ju för fan om dig. om oss. jag älskar dig så mycket, jag saknar dig desto mer. hur fan kunde du? jag kommer aldrig förstå.

jag saknar dig så jävla, jävla mycket.

my little runaway.

polaris

2008-11-04T08:44:00.000+01:00

kära e

2008-11-03T08:48:00.000+01:00

två veckor.

jag vädrar min fulaste sida offentligt

2008-11-01T09:19:00.005+01:00

idag är det 17 dagar kvar till din årsdag. saker börjar ju falla på plats nu. när jag tänker på dig kan jag nuförtiden fokusera på andra saker än att du är borta. det är inte främst det som upptar mina tankar längre, utan mer saker runt omkring, hur jag och de andra i din närhet påverkats av din död, på mindre uppenbara sätt. det uppenbara är ju sorg och saknad och ilska och förvirring, som man nästan räknar med att alla som förlorat någon ska få uppleva. man har fått lära sig det samtidigt som det gick upp för en vad "döden" betyder, ungefär när mormor eller morfar eller katten dog när man var liten. sen kollar man på oprah och dr. phil och hör folk berätta, man läser avsnitten om sorg och chock i psykologiböckerna i plugget och till slut får man erfara det själv. men sen har jag upptäckt att det finns en väldig massa andra känslor, som man inte har hört talas om. som man inte visste skulle visa sig i kölvattnet av en kär väns död.

den känslan jag tänker främst på är en ganska ful sådan. det är ingenting jag är stolt över att ha i mitt känslospektra när det gäller dig, men den finns där likförbannat, och upptar ganska mycket av min tid, och då är det lika bra att jag accepterar dess existens. jag kan inte göra något åt en känsla jag försöker kväva. men det är bitterhet jag talar om. bitterhet med en touch av ilska. men det är inte riktat mot dig, inte alls. jag har aldrig känt igen mig i att människor som förlorat någon genom självmord känner en stark ilska, gentemot den döde. jag har aldrig varit arg på dig för det du gjorde, och jag har inte direkt känt mig övergiven av dig. snarare tvärtom. att jag liksom övergivit dig. men det jag är bitter över är alla vänskaper som förstördes när du dog. jag kan komma på åtminstone tre stycken. tre personer som jag inte längre kan umgås med, för att du och din död överskuggar allt som fanns mellan oss innan. du och din död är för närvarande fortfarande, för att jag och dessa tre personer ska kunna se utåt och bortåt och försöka umgås ungefär som vanligt. vi umgicks väldigt mycket den första tiden efter beskedet, väldigt tätt. varje dag, flera timmar. vi satt hemma hos dina föräldrar och stirrade in i väggen i timmar, drack te, tittade på teve, grät och skrattade och kramades och försökte gå ut på promenader ibland. de var de enda jag umgicks med. men sen, efter din begravning, blev det plötsligt inget mer. de träffades några gånger när jag inte var med, så jag halkade efter och till slut var en fantastisk gemenskap uppbyggd, och jag som antar att jag var med i den fann mig plötsligt på utsidan av den. "vi måste ses snart", sa vi allihopa jämt, och jag tror att vi menade det, iallafall just då. men efter ett tag så insåg man väl att det inte kommer hända, de andra hade spunnit ihop sig till en liten enhet och jag som är så jävla känslig för känslan av utanförskap undvek all kontakt med dem, mer eller mindre medvetet.

jag och s träffades över en fika någon gång under våren. jag längtade efter henne jämt, men hon var så upptagen med hennes skola och den fruktansvärda arbetsbelastningen de verkar huka under. men till slut hade hon en lucka iallafall. vi träffades och fikade. flera månader efter att vardagen hade börjat kännas helt okej igen. jag hade liksom börjat umgås med mina andra vänner "som vanligt", jag kunde skratta och ha kul och gå ut och dricka bärs och inte vara fullständigt förlamad av saknad och chock. men med s var det helt annorlunda. alla känslor, all saknad och chock, kom forsande tillbaka som en syndaflod, så fort jag såg henne. hon påminner mig för mycket om dig och det gick helt enkelt inte att ha ett sånt där härligt häng som vi kunde ha innan du hoppade. jag kan inte föreställa mig att vi skulle kunna ha det igen, någonsin. jag tror att det är en nästan lika stor förlust för mig, som att förlora dig. jag sörjer min och s vänskap varje dag, ungefär som jag sörjer dig. ungefär som om s också vore död. jag minns tillbaks på fantastiska diskussioner vi har haft, när vi fullständigt gått upp i snacket och jag nästan skrikit av skratt och tänkt att "fan vilken jävla grym tjej", och känt att jag verkligen älskar henne. precis som med dig. jag saknar det på samma sätt som jag saknar dig. hade du förstått att det skulle bli såhär? jag hade faktiskt inte kunnat tänka mig det. om något så skulle vi väl föras närmare varandra, istället blev det tvärtom. vi gled ifrån varandra, jättesnabbt, det tog slut. jag har försökt styra upp en träff några gånger under året, men varenda jävla gång har mina försök fallit platt till marken, så jag har lärt mig att det inte längre är någon idé att försöka. så jag har dödförklarat vår vänskap, och har bestämt mig för att vårda minnet av den så länge jag lever. jag vårdar det med viss reservation, för bitterheten är fan en stor del av mig. jag kan inte glädjas över någonting som är borta, utan att bli arg över att det är borta. förstår du vad jag menar?

är det någonting du har fått mig att inse så är det fan att jag är en pessimistiskt lagd människa. någon sa att allt dåligt för med sig något gott, och visst, nisse kom ju hem från australien när han fick höra om dig, och det var antagligen det enda bra som hände under den hösten. men han kom hem av fel anledning, och då, när vi möttes på arlanda, hade jag verkligen svårt för att glädjas över att han var hemma. vårt återseende hade inte alls blivit som vi hade hoppats på, och sett fram emot under hela hösten, och det var helt enkelt väldigt svårt att överhuvudtaget inse att han hade åkt över halva jorden för min skull. för att hålla min hand på din begravning. okej. nu gråter jag. jag sitter på jobbet och gråter.

och uppenbarligen är det en lögn när jag säger att jag aldrig har varit arg på dig. för fy fan vad jag kan önska att jag kunde läxa upp dig, skrika och svära och kräva ett svar på varför du körde allt i botten. ibland bankar jag i väggarna och skriker in i kudden, men inte fan hjälper det. det enda som fungerar är att stoiskt acceptera mina fulaste sidor, omfamna bitterheten och erkänna att jag inte är en oskyldig, sörjande vän, utan också en småsint, bitter satmara som önskar att jag var lika viktig för dig som du var för mig.

au dessus de la ville

2008-10-28T10:13:00.000+01:00

på din vägg.

din sista timme

2008-10-27T18:52:00.012+01:00

jag har funderat mycket över vad du tänkte på under din sista timme. du gick från festen 20 min innan jag själv kom dit. jag hade en present med mig till dig, en flaska cava och sharonfrukter, från barcelona. jag tänker alltid på dig när jag äter sharonfrukter, vi snackade om att rimmerfeldt alltid hade så konstiga frukter med sig i klassrummet. inte alls det traditionella glänsande läraräpplet, utan typ tomater och sharonfrukter och andra frukter inte ens jag kan uttala namnet på. men du fick ju aldrig cavan och frukten. jag undrar vad som hände med cavan. har inte sett till den sen den kvällen. jag vet att jag inte drack upp den själv, för jag var väldigt noga med att inte dricka någon alkohol under de första veckorna eftersom att jag visste att det lätt skulle bli för mycket, för ofta. gav jag den till någon? jag har inget minne. sharonfrukterna ruttnade bort i min väska.

iallafall. din sista timme. tänkte du "nu gör jag det" eller var det som ett infall du fick inom loppet av några sekunder? hade du planerat? flera dagar, eller veckor, eller kanske månader, i förväg? jag minns att vi snackade väldigt mycket om det här när vi var yngre. du var aldrig främmande inför tanken på att ta ditt eget liv. det skrämde mig något enormt under hela vår skoltid, du var så oberäknelig och man kunde aldrig vara säker på om du mådde bra eller inte. framgångar av olika slag var absolut ingen garanti för att ditt inre hav bara skulle krusa sig, stilla. ditt inre kunde storma utav helvete, utan att någon märkte. det fanns en tid då du berättade det för mig, men sen slutade du. det fick inte mig att tro att du hade börjat "må bra", jag antar att jag blev så utmattad av mina egna tankar och att ständigt oroa mig för dig, att jag bara slutade tänka på det. sen hittade du kanske några andra människor som förstod dig bättre. eller så påminde de dig kanske inte så mycket om "problemen". de som vi jämt och ständigt ältade tillsammans. det är inte alls konstigt om du tog lite avstånd till mig av den anledningen, jag skulle nog inte bli arg om jag fick det bevisat. om du uttryckligen sagt det till någon, att du inte orkade umgås med mig så mycket för att vi bara blir deprimerade tillsammans. för jag tänkte själv så, om dig. ibland. jag kommer ihåg att jag under vår sista promenad sa till dig att "ebba, du har blivit så hård". jag hade aldrig sagt något sådant till dig förut och jag blev lite chockad över att få höra en sån privat tanke uttalas högt. du svarade "jag vet. jag gillar det!"

come down from the mountain, you have been gone too long

2008-10-27T16:35:00.002+01:00

kära e

2008-10-27T16:04:00.007+01:00

det börjar bli riktigt kallt nu. vinterkylan knackar på dörren. snart är det november, din månad. då har det väldigt snart gått ett år sen du - ja, jag vet inte ens vad jag ska skriva. vad gjorde du? du hoppade. jag har varit duktig på att inte tänka på det alltför mycket. minns att jag drömde någon gång i vintras om din trasiga kropp på cykelbanan, och att s en gång sa att det var bra att du inte hamnade i vattnet. hon sa att det är ett väldigt ovärdigt sätt att dö på.