2013

Det är många som tänder ljus på din grav. I söndags var jag hos dig och tänkte precis så. Och precis nu insåg jag att i söndags var det 6 år sen du lämnade oss.

en till ebbalåt:



den här träffar där den ska, allra längst in.

måste även påminna mig själv att jag ska rota fram de där fotoalbumen jag hittade när vi flyttade i somras. foton från en engångskamera, när du och jag hängde hos dig, åt guacamole och kollade på nåt på teve. lilla fina du. det gjorde mig så oerhört lycklig att se att du var på fotona precis så som jag mindes dig. skönt med någon slags bekräftelse på att jag inte diktat upp en massa minnen och fyllt i efterhand. jag tvivlar så mycket på mig själv när det kommer till detta.

nåväl. om lite mer än en månad ses vi. kanske kommer och besöker lite tidigare, kanske. längtar så mycket.

femårsdag närmar sig. läste dina gamla statusuppdateringar på facebook. saknar dig. ser dig framför mig idag!

saker jag gör för att ebba ska kännas som en verklig person: 

- varje dag titta på min handled och minnas varför jag tatuerade den. 

- lukta på YSL:s cinéma så ofta jag har möjlighet. 

men mest titta på min handled. jag ser att jag har skrivit om det förut, det här med att man glömmer så lätt, såna där små vardagssaker som gör en person så levande. hur rösten lät, vad man brukade prata om, hur man artikulerade, vilket ordval man hade. jag kan inte förlikas med tanken att hon om ett par år kanske inte ens gör sig påmind på något annat sätt än genom bläcket under huden. kommer jag glömma? den tanken gör mig livrädd. för någon månad sen hittade jag skolkataloger! hon halvblundade på nästan alla bilder.

ebbalåt:

helt plötsligt, som en blixt från en klar himmel.

jag har inte hört den sen jag var 16 år. det är 8 år sen.

nej, jag har inte glömt din 3-årsdag. jag har bara inte orkat skriva.

och nu börjar man närma sig 3-årsmarkeringen. nån slags milstolpe kanske. tre år är en lång tid och det mesta känns som en enda röra nu, en soppa av luddiga, diffusa minnen och snoriga nätter och illamående. jag satt på en buss med nathan häromdan, tror det var förra veckan. buss 40 mot odenplan. plötsligt  insåg jag att bussen åkte över bron, såg platsen vid broräcket där du hade stått innan du hoppade. jag sa ingenting.

det enda som jag kan ta fasta på är drömmarna om dig, i övrigt känns det inte ens som om du har varit en riktigt person som existerat på ett verkligt sätt i mitt liv. men det är väl inte så konstigt, att jag känner så, menar jag. eftersom att jag endast har drömt om dig de senaste tre åren. jag kanske skulle vilja ha ett tecken, på att du finns kvar. eller bara involvera dig lite mer aktivt i min vardag. jag vill ha fler foton, men var ska jag få tag på sånt? jag kommer inte prata med nån om det, begära bilder. jag har redan försökt, man skiter högaktningsfullt i min begäran.

eller, alltså. jag vet att man inte har struntat i det för att vara elak. det har bara inte prioriterats. jodå, jag fattar nog.

men det är 17 dagar kvar och detta år kommer jag inte att återvända till bron, för du har ju en viloplats nu. en vit bukett ska du få, som vanligt.

jag tror att universum på något vis har fört tillbaka dig till mig. din person i en annan människas kropp. det är iallafall så det känns när vi umgås.

ni har samma händer, samma tunna axlar och samma luriga blick. men framförallt är det personen som jag själv blir, i de situationerna, som känns bekant. den personen har jag inte varit i kontakt med på flera år. jag gillade mig själv när jag var med dig då, och jag gillar mig själv när jag är med henne nu. tanken är svindlande.

du har fyllt år, kära. och jag har funderat. på den här:

nu har det tredje året utan dig på jorden påbörjats och jag drömde om dig i natt. jag vill försöka pränta ner drömmen så fort som möjligt, innan allt glöms bort.

det var höst, i en stad jag inte har varit i men som jag drömt om förut. staden verkar vara ganska liten, och uppbyggd på små öar i vattnet. strandkanterna är murade och vissa öar är så små att man knappt ens kan bygga ett endaste litet hus där på. mellan vissa öar går broar, mellan andra gör det inte. de bara står där, mitt i vattnet, mellan alla andra öar, men ändå helt oåtkomliga (om man inte har en båt). jag sökte på flickr med några passande sökord och det här är bilderna som kommer närmast känslan av staden:

jo, jag har definitivt varit där förut. och så var det höst, ja. sådär i oktober, när allting är som vackrast men det börjar bli rätt kallt. men jag hade ingen jacka på mig, utan nån slags vit, tunn klänning ovanpå svarta byxor och en svart tröja. jag minns att jag tittade ner på klänningen flera gånger och undrade varför jag hade på mig den. varför jag hade tagit på mig den över mina vanliga kläder.

sen minns jag någonting om att jag var med en grupp människor. vi satt i nån slags buss eller spårvagn och åkte förbi några små slottsliknande strukturer, och jag sa till någon att "där har en greve bott". jag insåg då att jag refererar till en annan dröm jag drömt en gång förut, när jag varit vid det där huset och fått veta att det en ung greve eller prins eller någon annan slags frälse en gång blivit utstött från sin familj (den underförstådda anledningen var galenskap), och att man byggt detta hus åt honom. så att han slapp bo på gatan. det var ett lågt, avlångt hus med sadeltak och vardera gavel hade ett litet runt fönster i glas. de båda var trasiga och inga andra fönster fanns och jag minns i DEN HÄR DRÖMMEN att jag tänkte i DEN ANDRA DRÖMMEN att man måste verkligen vara galen för att leva i ett sådant mörker.

nära grevens hus svängde bussen/spårvagnen in på en liten bakgård, där det stod en massa bord uppställda. det här du kommer in i bilden, för plötsligt var du också med i gruppen. alla steg av bussen och gick fram till borden, det fanns en massa ritmaterial som vi skulle arbeta med och nu blev det tydligt att gruppen var någon slags konstnärsgrupp. alla hade mappar med sina egna verk och alla drog fram något ofullbordat, satte sig ner vid ett bord och började arbeta med det. jag gjorde detsamma, men kände hela tiden din närvaro några bord bort och önskade att du någon gång kunde komma fram till mig.

nästa bild jag har är att du sitter i mitt knä. du är väldigt svag och lite förvirrad och jag har bett dig att på ett papper skriva ner namnen på människor du minns. det första du skriver är "johanna". jag har ingen aning om vem det är, det har jag inte i drömmen heller. jag blir lite ledsen över att det inte är mitt namn som du skriver först. du skriver som ett barn som precis har förstått vad bokstäver är. de är olika stora, går in i varandra och kommer i helt fel ordning, så vissa av namnen blir mer som anagram och det tar ett tag innan jag fattar vad du skrivit. du skäms och säger någonting om att du brukade ha jättefin handstil, och jag svarar någonting om att "äsch, tänk inte så. du har ju varit lite väck ett ganska bra tag". direkt när jag säger det skäms jag - vilket klumpigt ordval! att kalla en död person för "väck" är synnerligen okänsligt, tänker jag. det är då det i drömmen också befästs att du har varit död. och du har kommit tillbaks.

och då ringer min jävla telefon, den piper om en fullständigt obetydlig påminnelse som jag lagt in igår kväll. jag hade helt glömt bort att jag hade satt på alarmet. jag vaknar med ett ryck och tänker direkt "NEJ", jag säger det högt flera gånger och i mitt omtöcknade tillstånd säger jag också till nisse att "jag drömde om ebba, jag vill inte vakna". när jag stängt av alarmet ligger jag en stund och försöker somna om och komma tillbaks till drömmen, men jag fattar att det inte går. "jag kommer inte tillbaks in", säger jag till nisse. sen går jag upp. och nu sitter jag här.

11 okt 2012

nä, bilderna funkar inte längre. men jag minns fortfarande vad det var meningen att de skulle illustrera! måste fortsätta försöka illustrera gamla drömmar med bilder, det blir svårt att glömma då. det är bra.

vår kompletta konversation på facebook:

Annahita · beau. jag saknar dig.
October 2, 2007 at 11:35pm

Ebba · men deetsamma! Vad sysslar du med nu? klar med tentan?
Hörde från anna att vi borde dra i oss öl nästa vecka?
October 3, 2007 at 7:53am

Annahita · ja, damn right att vi ska dra i oss öl! på nån studentpub eller så? haha! jag är jättenyfiken.
tentan är avklarad. känns grymt såklart.
October 3, 2007 at 9:10am

Ebba · härligt värre. jag vet att jag inte kan på onsdagen i alle fall, men annars så lockar det mycket!
October 3, 2007 at 6:26pm

Annahita · ah. men... torsdag då?
October 3, 2007 at 6:46pm

Ebba · låter som något det!!
October 3, 2007 at 10:53pm

Annahita · ja, torsdag it is! jag peppar! och saltar! haha. har du nåt förslag på ett värdigt ölhak?
October 3, 2007 at 11:41pm

Ebba · flamenco på norrtullsgatan. jag tror det heter så i alla fall
October 4, 2007 at 9:37am

Annahita · flamenco på norrtullsgatan. låter värdigt! ok. vi bestämmer obligatoriskt ölhäveri på flamenco tors 11/10 kl. 20:00! se till att skaka skvallerkistan väl!
October 4, 2007 at 11:39am

Annahita · hey fleur. ses snart igen?
October 15, 2007 at 9:22am

Ebba · tycker jag abselut! tack för senast! efter fredag är det mycket lugnare.
October 15, 2007 at 6:40pm

Annahita · men i helgen blir nog jättebra för min del! promenad i hösten.
October 15, 2007 at 6:50pm

Ebba · härligt värre!
October 15, 2007 at 10:12pm

den promenaden som vi planerade in var sista gången jag såg dig och en månad senare fanns du inte mer. men det som liksom "känns mest" just nu är att vår korrespondens kändes så styltig. var det verkligen såhär vi hade blivit? lite käcka, nästan artiga i tilltalet? avståndet känns obeskrivligt stort.

det är konstigt att din facebooksida fortfarande är uppe, helt som vanligt. ingenting nämnvärt har hänt på den sidan, förutom att en tjej skrev på din wall att hon tänker på dig. en annan tjej skrev ett meddelande till dig efter att du hade dött, men innan hon hade fått reda på det. hm. sen står det "Annahita challenged Ebba to take the "ABCs of Disney Movies!" quiz on Flixster. Annahita's score was 84%. Take the quiz >>"

åh vad puckat. fult och puckat.

jag har skrivit en hel del om drömmar här och undrade lite över det här med att man kan påstå att en viss person förekommer i drömmen, trots att hon/han inte alls ser ut som i verkligheten. vad beror det på? hur kunde jag till exempel helt säkert veta att det var du som var den blåa fågeln som jag beskrev lite längre ner här? trots att du inte var, eller ens liknade, en fågel.

jo. det handlar om energi. om själar. jag kände din närvaro så starkt genom den lilla fågelns kropp att det inte hade kunnat vara något annat än en reinkarnation av dig - låt vara att det bara var i drömmens värld. för varje gång jag drömmer om att jag möter dig i en annan skepnad än den du hade i ditt fysiska liv, blir jag mer och mer övertygad om att du faktiskt lever ändå - på ett annat sätt, någon annanstans.

jag tycker att det känns som att det sakta men säkert börjar röra sig inuti mig nu... tror att graven var det som fattades faktiskt.

jag pratade med din lille far i telefon idag - eller igår kanske man ska säga. det var första gången sen din begravning och OJ - vad det kändes. det gick som en pisksnärt längs hela ryggraden när jag hörde hans röst, det var så många minnen som rann tillbaka i det ögonblicket. mestadels fina, glada och ljusa minnen faktiskt, men jag blev inte mindre överväldigad och överraskad av det - började gråta vid klarabergsviadukten, men nisse höll om mina axlar och jag lugnade mig ganska snabbt - det är liksom lätt att återhämta sig från en sån sorts gråt, sån som inte är ledsen utan bara chockad och mest glad. men jag skulle ändå föredra att din pappa inte hann uppfatta att jag grät.

han berättade att du har en viloplats nu, bredvid din farmor. och han berättade att du snart ska få en sten. äntligen, äntligen, äntligen. han sa "vi har tagit det långsamt", men nu ska du äntligen få en sten. nu slipper jag gå till bron, den där jävla bron. du ska få en liten slipad gråsten men just nu finns bara en plakett med ett nummer, 222. och ett hjärta av rönnbär, som dina föräldrar har lagt ut. men din pappa trodde att fåglarna har ätit upp bären vid det här laget.

"de där nedrans fåglarna". lite skämtsamt sådär.

2 år.

24 månader.

730 dagar.


and the memories that you have dredged up,

are on letters forwarded from hell.

dagarna bara går och går och minnesbilderna falnar. man måste hitta något sätt för att hålla fast vid det lilla man fortfarande minns. det borde inte kännas såhär efter bara två år, två år är inte alls mycket, men det är läskigt ofta du känns som en flashback från en dröm man drömde för länge sen.

på jobbet läste jag om den tyska fotbollsmålvakten som tog livet av sig i tisdags, det stockade sig i halsen och en kund frågade hur det var fatt. "allergisk reaktion", sa jag.

allergisk reaktion - som om jag skämdes över vad det egentligen handlade om. jag skäms inte alls, jag har aldrig känt skam eller ilska, inte ens när folk med sina dumma jävla attityder har antytt att det bara är pundare och psykiskt sjuka som tar livet av sig. nej, jag är lugn som en filbunke. en filbunke som går omkring i ett ständigt vakuum och undrar när den riktiga Reaktionen kommer. hittills har den uteblivit, jag undrar om jag ens har insett vad som hände.

att det som hände var att du var så ledsen och trött att du inte ville leva. det är lättare att ta till sig den outsägligt våldsamma bilden av att du kastar dig ut för barnhusbron och landar hårt mot cykelbanan nedanför - orsak, verkan, död.

inatt drömde jag om dig, det är helt säkert. men det var inte du, utan en blå liten fågel som jag hade i en kopp till hälften fylld med sand. jag och mina föräldrar var i en djuraffär och letade efter en passande bur till fågeln - koppen med sand kändes väl inte helt hundra gissar jag. jag ville ha den största och rymligaste buren i glas, men det enda jag hade råd med var en liten metallbur som var stor som ett kaffefilter. den skulle man hänga under en lampa.

jag behöver väl inte ens skriva att den blåa lilla fågeln dog av hettan under lampan. vaknade upp och var helt kallsvettig.

det känns så jävla perverst att prata om dig ibland. som de stunderna då jag faktiskt ångrar att jag tatuerat in ditt namn på min handled. det känns som om jag tvingar på folk en djup personlig sorg som jag faktiskt kan bära själv. de frågar vad det är för tatuering jag har - jag har haft den i snart två år men har fortfarande inget bra svar på den frågan. oftast sträcker jag bara fram armen och visar att det står "ebba" med snirkliga bokstäver (som olle tyckte liknade din handstil). de frågar vem ebba är, jag svarar att det är en vän som gick bort för ett tag sen.

de säger "åh".

eller "oj då".

eller "aj då".

oftast följt av "jag beklagar". och jag säger alltid "ja, vad säger man? tack?". sen pratar vi inte mer om det, folk vågar oftast inte fråga vad som hände - förutom de som själva har förlorat någon, de frågar alltid.

men det är ungefär det mitt minne av dig har reducerats till - en kort redogörelse för min tatuering och inget mer. förut ville jag inte prata mer än så. men nu vill jag prata och jag känner knappt någon längre som också kände dig.