28 oktober 2008

27 oktober 2008

din sista timme

jag har funderat mycket över vad du tänkte på under din sista timme. du gick från festen 20 min innan jag själv kom dit. jag hade en present med mig till dig, en flaska cava och sharonfrukter, från barcelona. jag tänker alltid på dig när jag äter sharonfrukter, vi snackade om att rimmerfeldt alltid hade så konstiga frukter med sig i klassrummet. inte alls det traditionella glänsande läraräpplet, utan typ tomater och sharonfrukter och andra frukter inte ens jag kan uttala namnet på. men du fick ju aldrig cavan och frukten. jag undrar vad som hände med cavan. har inte sett till den sen den kvällen. jag vet att jag inte drack upp den själv, för jag var väldigt noga med att inte dricka någon alkohol under de första veckorna eftersom att jag visste att det lätt skulle bli för mycket, för ofta. gav jag den till någon? jag har inget minne. sharonfrukterna ruttnade bort i min väska.

iallafall. din sista timme. tänkte du "nu gör jag det" eller var det som ett infall du fick inom loppet av några sekunder? hade du planerat? flera dagar, eller veckor, eller kanske månader, i förväg? jag minns att vi snackade väldigt mycket om det här när vi var yngre. du var aldrig främmande inför tanken på att ta ditt eget liv. det skrämde mig något enormt under hela vår skoltid, du var så oberäknelig och man kunde aldrig vara säker på om du mådde bra eller inte. framgångar av olika slag var absolut ingen garanti för att ditt inre hav bara skulle krusa sig, stilla. ditt inre kunde storma utav helvete, utan att någon märkte. det fanns en tid då du berättade det för mig, men sen slutade du. det fick inte mig att tro att du hade börjat "må bra", jag antar att jag blev så utmattad av mina egna tankar och att ständigt oroa mig för dig, att jag bara slutade tänka på det. sen hittade du kanske några andra människor som förstod dig bättre. eller så påminde de dig kanske inte så mycket om "problemen". de som vi jämt och ständigt ältade tillsammans. det är inte alls konstigt om du tog lite avstånd till mig av den anledningen, jag skulle nog inte bli arg om jag fick det bevisat. om du uttryckligen sagt det till någon, att du inte orkade umgås med mig så mycket för att vi bara blir deprimerade tillsammans. för jag tänkte själv så, om dig. ibland. jag kommer ihåg att jag under vår sista promenad sa till dig att "ebba, du har blivit så hård". jag hade aldrig sagt något sådant till dig förut och jag blev lite chockad över att få höra en sån privat tanke uttalas högt. du svarade "jag vet. jag gillar det!"

come down from the mountain, you have been gone too long

kära e

det börjar bli riktigt kallt nu. vinterkylan knackar på dörren. snart är det november, din månad. då har det väldigt snart gått ett år sen du - ja, jag vet inte ens vad jag ska skriva. vad gjorde du? du hoppade. jag har varit duktig på att inte tänka på det alltför mycket. minns att jag drömde någon gång i vintras om din trasiga kropp på cykelbanan, och att s en gång sa att det var bra att du inte hamnade i vattnet. hon sa att det är ett väldigt ovärdigt sätt att dö på.