flyg

mer ostrukturerade tankar och lite hat

jag hittade en blogg som tillhörde en kille som nyligen förlorade sin lille far. han skrev såhär:

"Man hittar ett sätt att prata, ett sätt att svara när någon frågar, en standardfras för att beskriva hur man känner, hur man mår."

och det är första gången på länge som jag känner att jag inte är riktigt ensam, eller vad man kan kalla det för, i det här, med att försöka förstå Dig och Det. för precis sådär är det. man hittar ett sätt att prata, ett sätt att svara när någon frågar, en standardfras för att beskriva hur man känner, hur man mår. jag minns att jag jämt och ständigt slängde ur mig samma fraser, inövade och utnötta, när någon frågade om hur "det är" eller hur "det kändes". jag visste ju inte. jag fattade ingenting. ingenting alls. jag tror fortfarande inte att jag riktigt fattar. att du är död. eller att du ens har funnits. varför känns du, som person, så avlägsen och overklig helt plötsligt? jag fattar inte.

men också det där med att utvärdera sig själv. hur gör man? gör jag rätt?

"Redan har jag börjat utvärdera mig själv. Är jag för ledsen, för lite ledsen, lagom ledsen? Förtränger jag? Accepterar jag? Har jag tagit till mig det som hänt? Det är ohyggligt svårt att veta och det enda jag kan göra är att fortsätta vara som jag är, rätt eller fel eller fel eller rätt eller någonstans mitt emellan. Jag vet inte."

så skrev han. och precis sådär är det. jag upplevde dessutom en slags känsla av tävlan nästan, som gjorde mig fylld av äckel. det kulminerade på din begravning, när många ytliga kontakter och gamla bekanta och annat löst folk samlades i den fullsatta kyrkan och nästan tävlade i vem som kunde vara mest ledsen. det kändes som den mest vulgära uppvisningen i konsten att vara äkta. äkta, för att man har smakat på livet, och livets baksida; d.v.s. döden.

jag minns särskilt tre personer, som var så vulgära i sitt beteende att det kändes som en jävla skymf mot dig. den första har inte träffat dig sen mellanstadiet. jag bryr mig inte om folk jag inte har träffat sen mellanstadiet. gjorde jag det hade jag antagligen sett till att träffa dem sen dess. men i detta fall så tror jag att personen ifråga ville bekräfta sig själv och sitt lidande genom dig och din vita kista, och satt och grät HÖGST AV ALLA. e hamnade dessvärre bredvid denna galning och hon berättade att synen var skrattretande falsk. äckligt.

den andra personen är en typ jag aldrig gillat, men som trots sin yttre och inre fulhet vann ditt hjärta (jag förstår fortfarande inte vad du såg i henne). hon och jag har aldrig kommit överens och vi har inte heller låtsats om att vi gjort det, det har bara varit lite "agree to disagree". väldigt moget, jag vet. men när du dog fick hon plötsligt för sig att hon måste knyta starkare band till alla dina äldre vänner, som om det på något sätt skulle göra henne mer "trovärdig" i sin sorg. jag vet inte. hon var så jävla okänslig och äcklig och ful och försökte pressa mig på detaljer om dig och hur du egentligen mådde och om du hade pratat om döden och självmord förut, och jag sa faktiskt ifrån, vilket jag aldrig gör. jag sa "men sluta", mitt tonfall var mesigt och undfallande men hon fattade nog vinken.

den tredje personen är en typ du aldrig gillat. hon fick dig att må dåligt när vi var yngre och till slut hade du vett nog att börja hata henne. det var styrka. några veckor efter att du hade dött läste jag på internet att hon skrivit att hennes "gamla bästis" har tagit livet av sig och att allt är "svart, svart, svart". jag hoppas att det var svart, svart, svart, för att hon insåg vilket monster hon är och att hon med största sannolikhet är en av de som la grunden för din svartsynthet. men jag tror inte att hon insåg nånting. det där jävla inlägget i hennes skunkdagbok var bara självömkan, och kanske att hon hungrigt tuggade i sig all empati som hennes käft hade rum för, nu när hon hade fått något att vara emo över. på din begravning kom hon fram till mig, kramade mig och sa att hon inte kan tro att det är sant, att hon verkligen älskade dig. jag kunde inte tro att det var sant.

så jävla lite äkta, så jävla mycket falskt.

nyårsafton

hej lilla bosse. nu har ett nytt år börjat, det är 2009. tänk va...

vi firade in det nya året fint och ganska anspråkslöst. men mittemellan två stopp på nyårsnatten hamnade vi på din ändhållplats, av en ren slump. jag insåg inte vart vi var på väg förrän vi hade gått upp på bron och plötsligt så stod vi där vid broräcket och tittade ner på cykelbanan och jag började storgråta och d började också gråta och vi stod där och var fulla och ledsna och n kände sig lite maktlös. han önskade dig gott nytt år med en liten champagne-toast rakt ut i luften, jag hoppas det smakade. det var billig skumpa men det var kärlek och mitt smink förstördes men det var värt det.

älskar dig.