glad påsk. jag saknar dig alltid som mest när koltrasten sjunger. minns du att vi under vår första fylla satt på trappen utanför mammas hus, mitt i natten, knäppa på insmugglad absint, och sa att vi skulle skjuta sönder varenda jävla koltrast med det där jaktgeväret som hängde hemma hos dig? jaktgeväret som hade tillhört gustaf den tredje.

det hade vart nåt för historieböckerna.

lite om framtiden. den med stort F. den du aldrig kommer uppleva.

jag är rädd och ledsen och fylld av oro. jag förstår inte varför det ska vara så svårt för mig att våga kasta mig ut. jag förstår inte varför jag hellre står och trampar vatten, här på sjunde våningen. stirrandes in i väggen, livrädd för vad framtiden har att ge. jag står på balkongen och ser påskkärringarna på andra sidan gatan med korgar och burkar och plastkassar från ica supermarket hässelby torg. stirrar ner genom lager av luft och avgaser. svindlande höjder. fast ändå inte. det är inte så jättehögt. men tillräckligt för att jag ska bli rädd och ledsen och fylld av oro.

jag undrar vad du hade gjort vid den här tiden på året. när alla börjar fundera över vad de ska göra av sina liv när hösten kommer. kanske hade du bott i frankrike... ja, du hade antagligen bott i frankrike. med den där gubben som du tyckte så mycket om. serge. det var du och serge. du var lite kär i honom, eller hur? fast han var 72 år gammal. och hade en hustru, som till och med hette bébé. jag kommer ihåg din röst när du berättade om honom, det var en intensiv och gränslös kärlek, som en vårflod. den gick liksom inte att dölja, den bara rann ur dig så fort du nämnde hans namn. hur ni valsade på terrassen under rivierans sol, och bébé spelade dragspel. och hur ditt hjärta revs sönder när du var tvungen att lämna dem för att åka hem till sverige igen. du sa att serge först hade vägrat att vinka av dig på tågstationen, för att han inte trodde att hans hjärta skulle klara av det. "when you go i will suicide myself", hade han sagt, vi skrattade lite åt hans söta direktöversättning från franska till engelska, men jag tror inte att du tyckte att det var så jävla roligt egentligen. men serge kom ändå till tågstationen.10 minuter innan avgång kom han rusande med en bukett röda nejlikor och tårar forsande ner för hans skrynkliga, anemiska kinder.

jag var helt hänförd av dina berättelser om den franska gubben och hans gumma. jag var så glad över att värdparet du hittat i frankrike visade sig vara två riktigt fina människor - alla har ju hört om hur misslyckat det kan bli. men ju mer du pratade om honom, desto starkare ord började du använda. som att du medvetet formulerade dig försiktigt i början, för att avläsa folks reaktioner. men till slut så var han ditt livs kärlek, din själsfrände, din förlorade tvilling, den manliga versionen av dig. du hade aldrig känt en sån omedelbar kontakt med någon, från första dagen var det liksom du och serge in till döden. och det var ju så ni pratade med varandra... på sånt där franskt manér. döden och stora gester.

och jag blev svartsjuk. sjuk av svärta över att du nu hade hittat ÄNNU en person som du lät komma nära inpå. ännu en person som du hade tätare kontakt med än mig. ännu en person som visste mer om dig än vad jag gjorde, trots att jag hade känt dig längst av alla. och då tänkte jag, att serge är väldigt gammal...

efter att du kom hem så brevväxlade ni med varandra, trots att båda hade telefon. du ville alltid brevväxla med folk, varför det? min gissning har alltid varit att du inte riktigt kände att du passade in i den här tiden, och det fanns väl en anledning till att du grät en gång när vi lyssnade på beach boys' "i just wasn't made for these times". fastän du inte ville säga varför du blev så ledsen så fattade jag det. men breven alltså. jag fick en gång läsa ett av hans brev, jag fattade såklart inte så mycket. men av hans vackra handstil och längden på brevet förstod jag att han älskade dig. och dina brev doftade alltid av yves saint laurents cinéma.

och jag är så jävla rädd för döden.

7 tr upp

hej bosse.

det känns som att det var länge sen jag skrev nåt till dig. tänker på så mycket annat nuförtiden, tror jag. men jag såg nåt på teve alldeles nyss som försatte mig i chock nästan. det handlade om några finniga grabbar i göteborg som gick ner sig på ghb och slagsmål och hamnade på behandlingshem och försökte ta livet av sig. "fy fan vilket liv", tänkte jag. helt ärligt - vilket jävla skitliv. det var tre killar; jonny, sebbe och henke. jonny hoppade från angeredsbron en natt. sebbe och henke blev sig aldrig lika igen. speciellt illa gick det för henke; han knarkade mer och han mådde sämre och åkte in på anstalt där de pumpade honom full med piller. han växte på bredden och krympte i själen och till slut så satt han bara och stirrade in i väggen. 19 år gammal, levande död.

JÄVLA SKITLIV, tänkte jag. stackars unga pojke - dödsdömd innan han ens hade fått sin första kyss. dokumentären förtäljer inte om huruvida henke lever eller inte, men när jag stängde av hade jag en väldigt stark känsla av att han var död. om han inte har tagit livet av sig när dokumentären sändes, så kommer han göra det snart. JÄVLA SKITLIV, tänkte jag. vilken tur att man inte är en finnig white trash-kille från göteborgs förorter med missbruksproblem. livet behandlar aldrig den typen av människor bra. det kändes som ett liv så otroligt långt borta från mitt eget, och ditt (speciellt från ditt). jag fick en kort stund titta in i en annan värld, där varje dag inleds med en genomgång av listan över anledningar till att inte ta livet av sig. för att liksom påminna sig själv om att de flesta faktiskt klarar av att leva ett helt liv. de där pojkarna var som ensamma träd mitt på antarktis. iskallt, grått, ensamt. jag tror inte ens att de kunde minnas en tid då de mådde bra.

men det kan jag. jag mår bra väldigt ofta. jag mår väldigt bra, väldigt ofta. men ändå kunde jag inte värja mig mot den förlamande ångesten som sköljde över mig. ångesten som bottnade i ett igenkännande. varför känns allt det där så bekant? varför blir jag så äcklad av känslan? det kliar över hela mig, jag vill slå bort känslan, som om det är en ilsken bisvärm som krälar upp för min nakna rygg. jag proppar käften full med segt påskgodis (ja, ebba, det har hunnit bli påsk igen), paniktittar på lite bloopers på youtube för att kväva känslan. lite trevande börjar jag fundera, när paniken har lagt sig. för vad var det som hände?

angeredsbron. 47 m upp i luften. jag vet inte hur jag ska avsluta detta. men jag tänker på dig och det så mycket att det gör mig yr och illamående, allting snurrar och jag vill verkligen inte vara ensam nu.