28 november 2009

vår kompletta konversation på facebook:

Annahita · beau. jag saknar dig.
October 2, 2007 at 11:35pm

Ebba · men deetsamma! Vad sysslar du med nu? klar med tentan?
Hörde från anna att vi borde dra i oss öl nästa vecka?
October 3, 2007 at 7:53am

Annahita · ja, damn right att vi ska dra i oss öl! på nån studentpub eller så? haha! jag är jättenyfiken.
tentan är avklarad. känns grymt såklart.
October 3, 2007 at 9:10am

Ebba · härligt värre. jag vet att jag inte kan på onsdagen i alle fall, men annars så lockar det mycket!
October 3, 2007 at 6:26pm

Annahita · ah. men... torsdag då?
October 3, 2007 at 6:46pm

Ebba · låter som något det!!
October 3, 2007 at 10:53pm

Annahita · ja, torsdag it is! jag peppar! och saltar! haha. har du nåt förslag på ett värdigt ölhak?
October 3, 2007 at 11:41pm

Ebba · flamenco på norrtullsgatan. jag tror det heter så i alla fall
October 4, 2007 at 9:37am

Annahita · flamenco på norrtullsgatan. låter värdigt! ok. vi bestämmer obligatoriskt ölhäveri på flamenco tors 11/10 kl. 20:00! se till att skaka skvallerkistan väl!
October 4, 2007 at 11:39am

Annahita · hey fleur. ses snart igen?
October 15, 2007 at 9:22am

Ebba · tycker jag abselut! tack för senast! efter fredag är det mycket lugnare.
October 15, 2007 at 6:40pm

Annahita · men i helgen blir nog jättebra för min del! promenad i hösten.
October 15, 2007 at 6:50pm

Ebba · härligt värre!
October 15, 2007 at 10:12pm

den promenaden som vi planerade in var sista gången jag såg dig och en månad senare fanns du inte mer. men det som liksom "känns mest" just nu är att vår korrespondens kändes så styltig. var det verkligen såhär vi hade blivit? lite käcka, nästan artiga i tilltalet? avståndet känns obeskrivligt stort.
det är konstigt att din facebooksida fortfarande är uppe, helt som vanligt. ingenting nämnvärt har hänt på den sidan, förutom att en tjej skrev på din wall att hon tänker på dig. en annan tjej skrev ett meddelande till dig efter att du hade dött, men innan hon hade fått reda på det. hm. sen står det "Annahita challenged Ebba to take the "ABCs of Disney Movies!" quiz on Flixster. Annahita's score was 84%. Take the quiz >>"

åh vad puckat. fult och puckat.

18 november 2009

jag har skrivit en hel del om drömmar här och undrade lite över det här med att man kan påstå att en viss person förekommer i drömmen, trots att hon/han inte alls ser ut som i verkligheten. vad beror det på? hur kunde jag till exempel helt säkert veta att det var du som var den blåa fågeln som jag beskrev lite längre ner här? trots att du inte var, eller ens liknade, en fågel.

jo. det handlar om energi. om själar. jag kände din närvaro så starkt genom den lilla fågelns kropp att det inte hade kunnat vara något annat än en reinkarnation av dig - låt vara att det bara var i drömmens värld. för varje gång jag drömmer om att jag möter dig i en annan skepnad än den du hade i ditt fysiska liv, blir jag mer och mer övertygad om att du faktiskt lever ändå - på ett annat sätt, någon annanstans.
jag tycker att det känns som att det sakta men säkert börjar röra sig inuti mig nu... tror att graven var det som fattades faktiskt.
jag pratade med din lille far i telefon idag - eller igår kanske man ska säga. det var första gången sen din begravning och OJ - vad det kändes. det gick som en pisksnärt längs hela ryggraden när jag hörde hans röst, det var så många minnen som rann tillbaka i det ögonblicket. mestadels fina, glada och ljusa minnen faktiskt, men jag blev inte mindre överväldigad och överraskad av det - började gråta vid klarabergsviadukten, men nisse höll om mina axlar och jag lugnade mig ganska snabbt - det är liksom lätt att återhämta sig från en sån sorts gråt, sån som inte är ledsen utan bara chockad och mest glad. men jag skulle ändå föredra att din pappa inte hann uppfatta att jag grät.

han berättade att du har en viloplats nu, bredvid din farmor. och han berättade att du snart ska få en sten. äntligen, äntligen, äntligen. han sa "vi har tagit det långsamt", men nu ska du äntligen få en sten. nu slipper jag gå till bron, den där jävla bron. du ska få en liten slipad gråsten men just nu finns bara en plakett med ett nummer, 222. och ett hjärta av rönnbär, som dina föräldrar har lagt ut. men din pappa trodde att fåglarna har ätit upp bären vid det här laget.

"de där nedrans fåglarna". lite skämtsamt sådär.

17 november 2009

2 år.

24 månader.

730 dagar.


and the memories that you have dredged up,

are on letters forwarded from hell.

15 november 2009

dagarna bara går och går och minnesbilderna falnar. man måste hitta något sätt för att hålla fast vid det lilla man fortfarande minns. det borde inte kännas såhär efter bara två år, två år är inte alls mycket, men det är läskigt ofta du känns som en flashback från en dröm man drömde för länge sen.

på jobbet läste jag om den tyska fotbollsmålvakten som tog livet av sig i tisdags, det stockade sig i halsen och en kund frågade hur det var fatt. "allergisk reaktion", sa jag.

allergisk reaktion - som om jag skämdes över vad det egentligen handlade om. jag skäms inte alls, jag har aldrig känt skam eller ilska, inte ens när folk med sina dumma jävla attityder har antytt att det bara är pundare och psykiskt sjuka som tar livet av sig. nej, jag är lugn som en filbunke. en filbunke som går omkring i ett ständigt vakuum och undrar när den riktiga Reaktionen kommer. hittills har den uteblivit, jag undrar om jag ens har insett vad som hände.
att det som hände var att du var så ledsen och trött att du inte ville leva. det är lättare att ta till sig den outsägligt våldsamma bilden av att du kastar dig ut för barnhusbron och landar hårt mot cykelbanan nedanför - orsak, verkan, död.

14 november 2009

inatt drömde jag om dig, det är helt säkert. men det var inte du, utan en blå liten fågel som jag hade i en kopp till hälften fylld med sand. jag och mina föräldrar var i en djuraffär och letade efter en passande bur till fågeln - koppen med sand kändes väl inte helt hundra gissar jag. jag ville ha den största och rymligaste buren i glas, men det enda jag hade råd med var en liten metallbur som var stor som ett kaffefilter. den skulle man hänga under en lampa.

jag behöver väl inte ens skriva att den blåa lilla fågeln dog av hettan under lampan. vaknade upp och var helt kallsvettig.

13 november 2009

det känns så jävla perverst att prata om dig ibland. som de stunderna då jag faktiskt ångrar att jag tatuerat in ditt namn på min handled. det känns som om jag tvingar på folk en djup personlig sorg som jag faktiskt kan bära själv. de frågar vad det är för tatuering jag har - jag har haft den i snart två år men har fortfarande inget bra svar på den frågan. oftast sträcker jag bara fram armen och visar att det står "ebba" med snirkliga bokstäver (som olle tyckte liknade din handstil). de frågar vem ebba är, jag svarar att det är en vän som gick bort för ett tag sen.

de säger "åh".

eller "oj då".

eller "aj då".

oftast följt av "jag beklagar". och jag säger alltid "ja, vad säger man? tack?". sen pratar vi inte mer om det, folk vågar oftast inte fråga vad som hände - förutom de som själva har förlorat någon, de frågar alltid.

men det är ungefär det mitt minne av dig har reducerats till - en kort redogörelse för min tatuering och inget mer. förut ville jag inte prata mer än så. men nu vill jag prata och jag känner knappt någon längre som också kände dig.
älskade bosse, ännu ett år har snart passerat. je t'aime plus qu'hier, moins que demain.