dina föräldrar

jag har inte pratat med dem på mer än ett år. de två sms:en jag skickat under dessa 12 månader räknas verkligen inte. och skammen. jag skäms så otroligt mycket och fasar inför dagen då jag stöter ihop med någon av dem, eller båda två, på gatan, av en slump. jag vet egentligen inte varför det tar emot. och jag vet att de skulle bli glada om jag hörde av mig. men det går bara inte. nej, jag vet inte. kan bara inte föreställa mig själv i ett samtal med någon av dem. tungan skulle slå knut på sig själv och svullna, antagligen endast p.g.a. skammen över att det gått så lång tid sen vi talades vid sist. vilket moment 22 va. men det är för sent nu. jag kommer inte höra av mig mer. till någon av dem. inte de andra heller.

hade det gått en månad eller så, sen jag pratade med dina föräldrar, då hade det kanske inte varit ett problem ens. det kan jag med lätthet bortförklara inför mig själv. två månader, ja, då hade det blivit lite jobbigt, jag hade fått lite eld i baken och börjat oroa mig för att jag kanske framstår som nonchalant som slutar höra av mig. jag hade kanske tvingat mig själv till att ringa, eller ha vägarna förbi deras hem. men det har gått 12 månader. och det går inte att förklara på något sätt. jag vill att de ska veta att jag bryr mig om dem, och tänker på dem, jag tänker på dem VARJE DAG. men jag finner inget sätt att uttrycka det. det blir så mycket så det slutar i ingenting. platt fall. som så mycket annat. det är inte stora gester heller, det är bara något så självklart som att hålla kontakten med två människor som har fått en ny betydelse i ens liv. jag tror att jag tänker på dem mer än vad jag tänker på dig. faktiskt (jag har bestämt mig för att sluta skämmas halvvägs in i detta inlägg). du är med på ett lite mer... indirekt plan. en... "närvaro". nej jag vet, jag får inte skriva så. du är inget spöke som svävar omkring ovanför mitt huvud. men jag upptäcker att jag ofta får nöja mig med taffliga formuleringar som inte ens kommer i närheten av det jag egentligen vill beskriva - kontentan, den är också precis en sådan tafflig formulering, en klyscha, men ack så sann: orden räcker inte till. de gör faktiskt inte det. så det är på många sätt ett dödfött försök att "bearbeta" (ännu en tafflig formulering som inte ens kommer i närheten av det jag försöker beskriva) dig och din död genom ord. eftersom de inte räcker till.

en röd tråd, det finns inte. haha. jag bara kastar ut en massa tankar, hoppas på att någon gång kunna sortera dem på något sätt. jag ser ju att jag skriver om fyra olika saker samtidigt. jag vet knappt var saknaden slutar och nostalgiska minnen tar vid.

lilla beau...

hej bossie

jag drömde om dig inatt! härligt! det var kul att "se dig", men kontentan av drömmen var väldigt underlig. det var ännu en sån där sjukt jobbig dröm, där vi träffas under premissen att du även där är död. det gör verklighetskänslan outhärdlig. under de första förvirrade sekunderna efter uppvaknandet lever jag i tron om att vi faktiskt har träffats. varför utsätter jag mig själv för sånt här? min hjärna försöker lappa ihop sig själv med minst sagt kortsiktiga lösningar.

nåväl; drömmen. vi satt och pratade på någon vild fest, jag lutade mig fram nära ditt ansikte för att höra vad du sa och jag minns att jag länge funderade över hur jag skulle formulera frågan om varför du gjorde det du gjorde. men till slut så sa du "du undrar varför jag gjorde det", och jag blev lättad över att inte behöva ställa frågan själv. hur skulle man börja liksom? "men du, ebba..."? ja. sen kommer jag inte ihåg ditt svar, men jag minns att jag kände en stor ilska över att ditt skäl till att inte vilja leva längre kändes som en bagatell. och jag skämdes inte ens över att jag tänkte så, jag tänkte "var det allt?" och trodde att du skämtade med mig. men jag såg på dig att du skämdes litegrann, och då drog jag slutsatsen att du inte skojade. samtidigt som jag ville slänga armarna om dina små axlar för att du såg så liten och skamsen ut, så var jag så in i helvete förbannad på dig. du framstod som så otroligt... bortskämd. besviken över att livet inte visade sig vara precis så som du föreställt dig, och då tänkte du kanske bara "blir det inte perfekt så får det vara".

och känslan av att min hjärna pepprar mig med sån här misstro mot dig...

ja. den går helt enkelt inte att uttrycka.