idag är det 17 dagar kvar till din årsdag. saker börjar ju falla på plats nu. när jag tänker på dig kan jag nuförtiden fokusera på andra saker än att du är borta. det är inte främst det som upptar mina tankar längre, utan mer saker runt omkring, hur jag och de andra i din närhet påverkats av din död, på mindre uppenbara sätt. det uppenbara är ju sorg och saknad och ilska och förvirring, som man nästan räknar med att alla som förlorat någon ska få uppleva. man har fått lära sig det samtidigt som det gick upp för en vad "döden" betyder, ungefär när mormor eller morfar eller katten dog när man var liten. sen kollar man på oprah och dr. phil och hör folk berätta, man läser avsnitten om sorg och chock i psykologiböckerna i plugget och till slut får man erfara det själv. men sen har jag upptäckt att det finns en väldig massa andra känslor, som man inte har hört talas om. som man inte visste skulle visa sig i kölvattnet av en kär väns död.
den känslan jag tänker främst på är en ganska ful sådan. det är ingenting jag är stolt över att ha i mitt känslospektra när det gäller dig, men den finns där likförbannat, och upptar ganska mycket av min tid, och då är det lika bra att jag accepterar dess existens. jag kan inte göra något åt en känsla jag försöker kväva. men det är bitterhet jag talar om. bitterhet med en touch av ilska. men det är inte riktat mot dig, inte alls. jag har aldrig känt igen mig i att människor som förlorat någon genom självmord känner en stark ilska, gentemot den döde. jag har aldrig varit arg på dig för det du gjorde, och jag har inte direkt känt mig övergiven av dig. snarare tvärtom. att jag liksom övergivit dig. men det jag är bitter över är alla vänskaper som förstördes när du dog. jag kan komma på åtminstone tre stycken. tre personer som jag inte längre kan umgås med, för att du och din död överskuggar allt som fanns mellan oss innan. du och din död är för närvarande fortfarande, för att jag och dessa tre personer ska kunna se utåt och bortåt och försöka umgås ungefär som vanligt. vi umgicks väldigt mycket den första tiden efter beskedet, väldigt tätt. varje dag, flera timmar. vi satt hemma hos dina föräldrar och stirrade in i väggen i timmar, drack te, tittade på teve, grät och skrattade och kramades och försökte gå ut på promenader ibland. de var de enda jag umgicks med. men sen, efter din begravning, blev det plötsligt inget mer. de träffades några gånger när jag inte var med, så jag halkade efter och till slut var en fantastisk gemenskap uppbyggd, och jag som antar att jag var med i den fann mig plötsligt på utsidan av den. "vi måste ses snart", sa vi allihopa jämt, och jag tror att vi menade det, iallafall just då. men efter ett tag så insåg man väl att det inte kommer hända, de andra hade spunnit ihop sig till en liten enhet och jag som är så jävla känslig för känslan av utanförskap undvek all kontakt med dem, mer eller mindre medvetet.
jag och s träffades över en fika någon gång under våren. jag längtade efter henne jämt, men hon var så upptagen med hennes skola och den fruktansvärda arbetsbelastningen de verkar huka under. men till slut hade hon en lucka iallafall. vi träffades och fikade. flera månader efter att vardagen hade börjat kännas helt okej igen. jag hade liksom börjat umgås med mina andra vänner "som vanligt", jag kunde skratta och ha kul och gå ut och dricka bärs och inte vara fullständigt förlamad av saknad och chock. men med s var det helt annorlunda. alla känslor, all saknad och chock, kom forsande tillbaka som en syndaflod, så fort jag såg henne. hon påminner mig för mycket om dig och det gick helt enkelt inte att ha ett sånt där härligt häng som vi kunde ha innan du hoppade. jag kan inte föreställa mig att vi skulle kunna ha det igen, någonsin. jag tror att det är en nästan lika stor förlust för mig, som att förlora dig. jag sörjer min och s vänskap varje dag, ungefär som jag sörjer dig. ungefär som om s också vore död. jag minns tillbaks på fantastiska diskussioner vi har haft, när vi fullständigt gått upp i snacket och jag nästan skrikit av skratt och tänkt att "fan vilken jävla grym tjej", och känt att jag verkligen älskar henne. precis som med dig. jag saknar det på samma sätt som jag saknar dig. hade du förstått att det skulle bli såhär? jag hade faktiskt inte kunnat tänka mig det. om något så skulle vi väl föras närmare varandra, istället blev det tvärtom. vi gled ifrån varandra, jättesnabbt, det tog slut. jag har försökt styra upp en träff några gånger under året, men varenda jävla gång har mina försök fallit platt till marken, så jag har lärt mig att det inte längre är någon idé att försöka. så jag har dödförklarat vår vänskap, och har bestämt mig för att vårda minnet av den så länge jag lever. jag vårdar det med viss reservation, för bitterheten är fan en stor del av mig. jag kan inte glädjas över någonting som är borta, utan att bli arg över att det är borta. förstår du vad jag menar?
är det någonting du har fått mig att inse så är det fan att jag är en pessimistiskt lagd människa. någon sa att allt dåligt för med sig något gott, och visst, nisse kom ju hem från australien när han fick höra om dig, och det var antagligen det enda bra som hände under den hösten. men han kom hem av fel anledning, och då, när vi möttes på arlanda, hade jag verkligen svårt för att glädjas över att han var hemma. vårt återseende hade inte alls blivit som vi hade hoppats på, och sett fram emot under hela hösten, och det var helt enkelt väldigt svårt att överhuvudtaget inse att han hade åkt över halva jorden för min skull. för att hålla min hand på din begravning. okej. nu gråter jag. jag sitter på jobbet och gråter.
och uppenbarligen är det en lögn när jag säger att jag aldrig har varit arg på dig. för fy fan vad jag kan önska att jag kunde läxa upp dig, skrika och svära och kräva ett svar på varför du körde allt i botten. ibland bankar jag i väggarna och skriker in i kudden, men inte fan hjälper det. det enda som fungerar är att stoiskt acceptera mina fulaste sidor, omfamna bitterheten och erkänna att jag inte är en oskyldig, sörjande vän, utan också en småsint, bitter satmara som önskar att jag var lika viktig för dig som du var för mig.
den känslan jag tänker främst på är en ganska ful sådan. det är ingenting jag är stolt över att ha i mitt känslospektra när det gäller dig, men den finns där likförbannat, och upptar ganska mycket av min tid, och då är det lika bra att jag accepterar dess existens. jag kan inte göra något åt en känsla jag försöker kväva. men det är bitterhet jag talar om. bitterhet med en touch av ilska. men det är inte riktat mot dig, inte alls. jag har aldrig känt igen mig i att människor som förlorat någon genom självmord känner en stark ilska, gentemot den döde. jag har aldrig varit arg på dig för det du gjorde, och jag har inte direkt känt mig övergiven av dig. snarare tvärtom. att jag liksom övergivit dig. men det jag är bitter över är alla vänskaper som förstördes när du dog. jag kan komma på åtminstone tre stycken. tre personer som jag inte längre kan umgås med, för att du och din död överskuggar allt som fanns mellan oss innan. du och din död är för närvarande fortfarande, för att jag och dessa tre personer ska kunna se utåt och bortåt och försöka umgås ungefär som vanligt. vi umgicks väldigt mycket den första tiden efter beskedet, väldigt tätt. varje dag, flera timmar. vi satt hemma hos dina föräldrar och stirrade in i väggen i timmar, drack te, tittade på teve, grät och skrattade och kramades och försökte gå ut på promenader ibland. de var de enda jag umgicks med. men sen, efter din begravning, blev det plötsligt inget mer. de träffades några gånger när jag inte var med, så jag halkade efter och till slut var en fantastisk gemenskap uppbyggd, och jag som antar att jag var med i den fann mig plötsligt på utsidan av den. "vi måste ses snart", sa vi allihopa jämt, och jag tror att vi menade det, iallafall just då. men efter ett tag så insåg man väl att det inte kommer hända, de andra hade spunnit ihop sig till en liten enhet och jag som är så jävla känslig för känslan av utanförskap undvek all kontakt med dem, mer eller mindre medvetet.
jag och s träffades över en fika någon gång under våren. jag längtade efter henne jämt, men hon var så upptagen med hennes skola och den fruktansvärda arbetsbelastningen de verkar huka under. men till slut hade hon en lucka iallafall. vi träffades och fikade. flera månader efter att vardagen hade börjat kännas helt okej igen. jag hade liksom börjat umgås med mina andra vänner "som vanligt", jag kunde skratta och ha kul och gå ut och dricka bärs och inte vara fullständigt förlamad av saknad och chock. men med s var det helt annorlunda. alla känslor, all saknad och chock, kom forsande tillbaka som en syndaflod, så fort jag såg henne. hon påminner mig för mycket om dig och det gick helt enkelt inte att ha ett sånt där härligt häng som vi kunde ha innan du hoppade. jag kan inte föreställa mig att vi skulle kunna ha det igen, någonsin. jag tror att det är en nästan lika stor förlust för mig, som att förlora dig. jag sörjer min och s vänskap varje dag, ungefär som jag sörjer dig. ungefär som om s också vore död. jag minns tillbaks på fantastiska diskussioner vi har haft, när vi fullständigt gått upp i snacket och jag nästan skrikit av skratt och tänkt att "fan vilken jävla grym tjej", och känt att jag verkligen älskar henne. precis som med dig. jag saknar det på samma sätt som jag saknar dig. hade du förstått att det skulle bli såhär? jag hade faktiskt inte kunnat tänka mig det. om något så skulle vi väl föras närmare varandra, istället blev det tvärtom. vi gled ifrån varandra, jättesnabbt, det tog slut. jag har försökt styra upp en träff några gånger under året, men varenda jävla gång har mina försök fallit platt till marken, så jag har lärt mig att det inte längre är någon idé att försöka. så jag har dödförklarat vår vänskap, och har bestämt mig för att vårda minnet av den så länge jag lever. jag vårdar det med viss reservation, för bitterheten är fan en stor del av mig. jag kan inte glädjas över någonting som är borta, utan att bli arg över att det är borta. förstår du vad jag menar?
är det någonting du har fått mig att inse så är det fan att jag är en pessimistiskt lagd människa. någon sa att allt dåligt för med sig något gott, och visst, nisse kom ju hem från australien när han fick höra om dig, och det var antagligen det enda bra som hände under den hösten. men han kom hem av fel anledning, och då, när vi möttes på arlanda, hade jag verkligen svårt för att glädjas över att han var hemma. vårt återseende hade inte alls blivit som vi hade hoppats på, och sett fram emot under hela hösten, och det var helt enkelt väldigt svårt att överhuvudtaget inse att han hade åkt över halva jorden för min skull. för att hålla min hand på din begravning. okej. nu gråter jag. jag sitter på jobbet och gråter.
och uppenbarligen är det en lögn när jag säger att jag aldrig har varit arg på dig. för fy fan vad jag kan önska att jag kunde läxa upp dig, skrika och svära och kräva ett svar på varför du körde allt i botten. ibland bankar jag i väggarna och skriker in i kudden, men inte fan hjälper det. det enda som fungerar är att stoiskt acceptera mina fulaste sidor, omfamna bitterheten och erkänna att jag inte är en oskyldig, sörjande vän, utan också en småsint, bitter satmara som önskar att jag var lika viktig för dig som du var för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar