runaway

god kväll, lilla beau. jag har tänkt väldigt mycket på dig idag. undrat varför du vissa dagar känns väldigt nära, och andra dagar är du väldigt långt borta. idag var du väldigt långt borta. ungefär som om du inte ens funnits på riktigt. det är en jävligt jobbig känsla, det känns som om man sviker dig när man har svårt att minnas.

men så lyssnade jag på del shannon. på runaway. och mindes plötsligt väldigt mycket. hur du stod i ett vardagsrum i vasastan, och dansade med stängda ögon. med så otroligt mycket känsla. du sjöng med så att rösten sprack. jag tittade på dig och såg en ängel i gloria. du var så jävla snygg. ärtgrön merinokofta, rött sidenband i håret. du slog med handen taktfast i luften, vände ansiktet upp mot taket och gungade fram och tillbaka. mimade en flöjt. mimade ett piano. vinkade dit mig, tog min hand, snurrade mig. jag minns det nu, som om det var igår. och såhär i efterhand känns låten inte alls lika romantisk som den är avsedd att vara. den är morbid. äckligt träffsäker.

As I walk along I wonder
What went wrong with our love
A love that was so strong
And as I still walk on I think of
The things we've done together
While our hearts were young

lyssna på den! den handlar ju för fan om dig. om oss. jag älskar dig så mycket, jag saknar dig desto mer. hur fan kunde du? jag kommer aldrig förstå.

jag saknar dig så jävla, jävla mycket.

my little runaway.