7 tr upp

hej bosse.

det känns som att det var länge sen jag skrev nåt till dig. tänker på så mycket annat nuförtiden, tror jag. men jag såg nåt på teve alldeles nyss som försatte mig i chock nästan. det handlade om några finniga grabbar i göteborg som gick ner sig på ghb och slagsmål och hamnade på behandlingshem och försökte ta livet av sig. "fy fan vilket liv", tänkte jag. helt ärligt - vilket jävla skitliv. det var tre killar; jonny, sebbe och henke. jonny hoppade från angeredsbron en natt. sebbe och henke blev sig aldrig lika igen. speciellt illa gick det för henke; han knarkade mer och han mådde sämre och åkte in på anstalt där de pumpade honom full med piller. han växte på bredden och krympte i själen och till slut så satt han bara och stirrade in i väggen. 19 år gammal, levande död.

JÄVLA SKITLIV, tänkte jag. stackars unga pojke - dödsdömd innan han ens hade fått sin första kyss. dokumentären förtäljer inte om huruvida henke lever eller inte, men när jag stängde av hade jag en väldigt stark känsla av att han var död. om han inte har tagit livet av sig när dokumentären sändes, så kommer han göra det snart. JÄVLA SKITLIV, tänkte jag. vilken tur att man inte är en finnig white trash-kille från göteborgs förorter med missbruksproblem. livet behandlar aldrig den typen av människor bra. det kändes som ett liv så otroligt långt borta från mitt eget, och ditt (speciellt från ditt). jag fick en kort stund titta in i en annan värld, där varje dag inleds med en genomgång av listan över anledningar till att inte ta livet av sig. för att liksom påminna sig själv om att de flesta faktiskt klarar av att leva ett helt liv. de där pojkarna var som ensamma träd mitt på antarktis. iskallt, grått, ensamt. jag tror inte ens att de kunde minnas en tid då de mådde bra.

men det kan jag. jag mår bra väldigt ofta. jag mår väldigt bra, väldigt ofta. men ändå kunde jag inte värja mig mot den förlamande ångesten som sköljde över mig. ångesten som bottnade i ett igenkännande. varför känns allt det där så bekant? varför blir jag så äcklad av känslan? det kliar över hela mig, jag vill slå bort känslan, som om det är en ilsken bisvärm som krälar upp för min nakna rygg. jag proppar käften full med segt påskgodis (ja, ebba, det har hunnit bli påsk igen), paniktittar på lite bloopers på youtube för att kväva känslan. lite trevande börjar jag fundera, när paniken har lagt sig. för vad var det som hände?

angeredsbron. 47 m upp i luften. jag vet inte hur jag ska avsluta detta. men jag tänker på dig och det så mycket att det gör mig yr och illamående, allting snurrar och jag vill verkligen inte vara ensam nu.