lite om framtiden. den med stort F. den du aldrig kommer uppleva.

jag är rädd och ledsen och fylld av oro. jag förstår inte varför det ska vara så svårt för mig att våga kasta mig ut. jag förstår inte varför jag hellre står och trampar vatten, här på sjunde våningen. stirrandes in i väggen, livrädd för vad framtiden har att ge. jag står på balkongen och ser påskkärringarna på andra sidan gatan med korgar och burkar och plastkassar från ica supermarket hässelby torg. stirrar ner genom lager av luft och avgaser. svindlande höjder. fast ändå inte. det är inte så jättehögt. men tillräckligt för att jag ska bli rädd och ledsen och fylld av oro.

jag undrar vad du hade gjort vid den här tiden på året. när alla börjar fundera över vad de ska göra av sina liv när hösten kommer. kanske hade du bott i frankrike... ja, du hade antagligen bott i frankrike. med den där gubben som du tyckte så mycket om. serge. det var du och serge. du var lite kär i honom, eller hur? fast han var 72 år gammal. och hade en hustru, som till och med hette bébé. jag kommer ihåg din röst när du berättade om honom, det var en intensiv och gränslös kärlek, som en vårflod. den gick liksom inte att dölja, den bara rann ur dig så fort du nämnde hans namn. hur ni valsade på terrassen under rivierans sol, och bébé spelade dragspel. och hur ditt hjärta revs sönder när du var tvungen att lämna dem för att åka hem till sverige igen. du sa att serge först hade vägrat att vinka av dig på tågstationen, för att han inte trodde att hans hjärta skulle klara av det. "when you go i will suicide myself", hade han sagt, vi skrattade lite åt hans söta direktöversättning från franska till engelska, men jag tror inte att du tyckte att det var så jävla roligt egentligen. men serge kom ändå till tågstationen.10 minuter innan avgång kom han rusande med en bukett röda nejlikor och tårar forsande ner för hans skrynkliga, anemiska kinder.

jag var helt hänförd av dina berättelser om den franska gubben och hans gumma. jag var så glad över att värdparet du hittat i frankrike visade sig vara två riktigt fina människor - alla har ju hört om hur misslyckat det kan bli. men ju mer du pratade om honom, desto starkare ord började du använda. som att du medvetet formulerade dig försiktigt i början, för att avläsa folks reaktioner. men till slut så var han ditt livs kärlek, din själsfrände, din förlorade tvilling, den manliga versionen av dig. du hade aldrig känt en sån omedelbar kontakt med någon, från första dagen var det liksom du och serge in till döden. och det var ju så ni pratade med varandra... på sånt där franskt manér. döden och stora gester.

och jag blev svartsjuk. sjuk av svärta över att du nu hade hittat ÄNNU en person som du lät komma nära inpå. ännu en person som du hade tätare kontakt med än mig. ännu en person som visste mer om dig än vad jag gjorde, trots att jag hade känt dig längst av alla. och då tänkte jag, att serge är väldigt gammal...

efter att du kom hem så brevväxlade ni med varandra, trots att båda hade telefon. du ville alltid brevväxla med folk, varför det? min gissning har alltid varit att du inte riktigt kände att du passade in i den här tiden, och det fanns väl en anledning till att du grät en gång när vi lyssnade på beach boys' "i just wasn't made for these times". fastän du inte ville säga varför du blev så ledsen så fattade jag det. men breven alltså. jag fick en gång läsa ett av hans brev, jag fattade såklart inte så mycket. men av hans vackra handstil och längden på brevet förstod jag att han älskade dig. och dina brev doftade alltid av yves saint laurents cinéma.