18 november 2009

jag pratade med din lille far i telefon idag - eller igår kanske man ska säga. det var första gången sen din begravning och OJ - vad det kändes. det gick som en pisksnärt längs hela ryggraden när jag hörde hans röst, det var så många minnen som rann tillbaka i det ögonblicket. mestadels fina, glada och ljusa minnen faktiskt, men jag blev inte mindre överväldigad och överraskad av det - började gråta vid klarabergsviadukten, men nisse höll om mina axlar och jag lugnade mig ganska snabbt - det är liksom lätt att återhämta sig från en sån sorts gråt, sån som inte är ledsen utan bara chockad och mest glad. men jag skulle ändå föredra att din pappa inte hann uppfatta att jag grät.

han berättade att du har en viloplats nu, bredvid din farmor. och han berättade att du snart ska få en sten. äntligen, äntligen, äntligen. han sa "vi har tagit det långsamt", men nu ska du äntligen få en sten. nu slipper jag gå till bron, den där jävla bron. du ska få en liten slipad gråsten men just nu finns bara en plakett med ett nummer, 222. och ett hjärta av rönnbär, som dina föräldrar har lagt ut. men din pappa trodde att fåglarna har ätit upp bären vid det här laget.

"de där nedrans fåglarna". lite skämtsamt sådär.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar