en strålande stjärna

och nu börjar man närma sig 3-årsmarkeringen. nån slags milstolpe kanske. tre år är en lång tid och det mesta känns som en enda röra nu, en soppa av luddiga, diffusa minnen och snoriga nätter och illamående. jag satt på en buss med nathan häromdan, tror det var förra veckan. buss 40 mot odenplan. plötsligt  insåg jag att bussen åkte över bron, såg platsen vid broräcket där du hade stått innan du hoppade. jag sa ingenting.

det enda som jag kan ta fasta på är drömmarna om dig, i övrigt känns det inte ens som om du har varit en riktigt person som existerat på ett verkligt sätt i mitt liv. men det är väl inte så konstigt, att jag känner så, menar jag. eftersom att jag endast har drömt om dig de senaste tre åren. jag kanske skulle vilja ha ett tecken, på att du finns kvar. eller bara involvera dig lite mer aktivt i min vardag. jag vill ha fler foton, men var ska jag få tag på sånt? jag kommer inte prata med nån om det, begära bilder. jag har redan försökt, man skiter högaktningsfullt i min begäran.

eller, alltså. jag vet att man inte har struntat i det för att vara elak. det har bara inte prioriterats. jodå, jag fattar nog.

men det är 17 dagar kvar och detta år kommer jag inte att återvända till bron, för du har ju en viloplats nu. en vit bukett ska du få, som vanligt.