jag har inte pratat med dem på mer än ett år. de två sms:en jag skickat under dessa 12 månader räknas verkligen inte. och skammen. jag skäms så otroligt mycket och fasar inför dagen då jag stöter ihop med någon av dem, eller båda två, på gatan, av en slump. jag vet egentligen inte varför det tar emot. och jag vet att de skulle bli glada om jag hörde av mig. men det går bara inte. nej, jag vet inte. kan bara inte föreställa mig själv i ett samtal med någon av dem. tungan skulle slå knut på sig själv och svullna, antagligen endast p.g.a. skammen över att det gått så lång tid sen vi talades vid sist. vilket moment 22 va. men det är för sent nu. jag kommer inte höra av mig mer. till någon av dem. inte de andra heller.
hade det gått en månad eller så, sen jag pratade med dina föräldrar, då hade det kanske inte varit ett problem ens. det kan jag med lätthet bortförklara inför mig själv. två månader, ja, då hade det blivit lite jobbigt, jag hade fått lite eld i baken och börjat oroa mig för att jag kanske framstår som nonchalant som slutar höra av mig. jag hade kanske tvingat mig själv till att ringa, eller ha vägarna förbi deras hem. men det har gått 12 månader. och det går inte att förklara på något sätt. jag vill att de ska veta att jag bryr mig om dem, och tänker på dem, jag tänker på dem VARJE DAG. men jag finner inget sätt att uttrycka det. det blir så mycket så det slutar i ingenting. platt fall. som så mycket annat. det är inte stora gester heller, det är bara något så självklart som att hålla kontakten med två människor som har fått en ny betydelse i ens liv. jag tror att jag tänker på dem mer än vad jag tänker på dig. faktiskt (jag har bestämt mig för att sluta skämmas halvvägs in i detta inlägg). du är med på ett lite mer... indirekt plan. en... "närvaro". nej jag vet, jag får inte skriva så. du är inget spöke som svävar omkring ovanför mitt huvud. men jag upptäcker att jag ofta får nöja mig med taffliga formuleringar som inte ens kommer i närheten av det jag egentligen vill beskriva - kontentan, den är också precis en sådan tafflig formulering, en klyscha, men ack så sann: orden räcker inte till. de gör faktiskt inte det. så det är på många sätt ett dödfött försök att "bearbeta" (ännu en tafflig formulering som inte ens kommer i närheten av det jag försöker beskriva) dig och din död genom ord. eftersom de inte räcker till.
en röd tråd, det finns inte. haha. jag bara kastar ut en massa tankar, hoppas på att någon gång kunna sortera dem på något sätt. jag ser ju att jag skriver om fyra olika saker samtidigt. jag vet knappt var saknaden slutar och nostalgiska minnen tar vid.
lilla beau...
hade det gått en månad eller så, sen jag pratade med dina föräldrar, då hade det kanske inte varit ett problem ens. det kan jag med lätthet bortförklara inför mig själv. två månader, ja, då hade det blivit lite jobbigt, jag hade fått lite eld i baken och börjat oroa mig för att jag kanske framstår som nonchalant som slutar höra av mig. jag hade kanske tvingat mig själv till att ringa, eller ha vägarna förbi deras hem. men det har gått 12 månader. och det går inte att förklara på något sätt. jag vill att de ska veta att jag bryr mig om dem, och tänker på dem, jag tänker på dem VARJE DAG. men jag finner inget sätt att uttrycka det. det blir så mycket så det slutar i ingenting. platt fall. som så mycket annat. det är inte stora gester heller, det är bara något så självklart som att hålla kontakten med två människor som har fått en ny betydelse i ens liv. jag tror att jag tänker på dem mer än vad jag tänker på dig. faktiskt (jag har bestämt mig för att sluta skämmas halvvägs in i detta inlägg). du är med på ett lite mer... indirekt plan. en... "närvaro". nej jag vet, jag får inte skriva så. du är inget spöke som svävar omkring ovanför mitt huvud. men jag upptäcker att jag ofta får nöja mig med taffliga formuleringar som inte ens kommer i närheten av det jag egentligen vill beskriva - kontentan, den är också precis en sådan tafflig formulering, en klyscha, men ack så sann: orden räcker inte till. de gör faktiskt inte det. så det är på många sätt ett dödfött försök att "bearbeta" (ännu en tafflig formulering som inte ens kommer i närheten av det jag försöker beskriva) dig och din död genom ord. eftersom de inte räcker till.
en röd tråd, det finns inte. haha. jag bara kastar ut en massa tankar, hoppas på att någon gång kunna sortera dem på något sätt. jag ser ju att jag skriver om fyra olika saker samtidigt. jag vet knappt var saknaden slutar och nostalgiska minnen tar vid.
lilla beau...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar