hej bossie

jag drömde om dig inatt! härligt! det var kul att "se dig", men kontentan av drömmen var väldigt underlig. det var ännu en sån där sjukt jobbig dröm, där vi träffas under premissen att du även där är död. det gör verklighetskänslan outhärdlig. under de första förvirrade sekunderna efter uppvaknandet lever jag i tron om att vi faktiskt har träffats. varför utsätter jag mig själv för sånt här? min hjärna försöker lappa ihop sig själv med minst sagt kortsiktiga lösningar.

nåväl; drömmen. vi satt och pratade på någon vild fest, jag lutade mig fram nära ditt ansikte för att höra vad du sa och jag minns att jag länge funderade över hur jag skulle formulera frågan om varför du gjorde det du gjorde. men till slut så sa du "du undrar varför jag gjorde det", och jag blev lättad över att inte behöva ställa frågan själv. hur skulle man börja liksom? "men du, ebba..."? ja. sen kommer jag inte ihåg ditt svar, men jag minns att jag kände en stor ilska över att ditt skäl till att inte vilja leva längre kändes som en bagatell. och jag skämdes inte ens över att jag tänkte så, jag tänkte "var det allt?" och trodde att du skämtade med mig. men jag såg på dig att du skämdes litegrann, och då drog jag slutsatsen att du inte skojade. samtidigt som jag ville slänga armarna om dina små axlar för att du såg så liten och skamsen ut, så var jag så in i helvete förbannad på dig. du framstod som så otroligt... bortskämd. besviken över att livet inte visade sig vara precis så som du föreställt dig, och då tänkte du kanske bara "blir det inte perfekt så får det vara".

och känslan av att min hjärna pepprar mig med sån här misstro mot dig...

ja. den går helt enkelt inte att uttrycka.