dagarna bara går och går och minnesbilderna falnar. man måste hitta något sätt för att hålla fast vid det lilla man fortfarande minns. det borde inte kännas såhär efter bara två år, två år är inte alls mycket, men det är läskigt ofta du känns som en flashback från en dröm man drömde för länge sen.
på jobbet läste jag om den tyska fotbollsmålvakten som tog livet av sig i tisdags, det stockade sig i halsen och en kund frågade hur det var fatt. "allergisk reaktion", sa jag.
allergisk reaktion - som om jag skämdes över vad det egentligen handlade om. jag skäms inte alls, jag har aldrig känt skam eller ilska, inte ens när folk med sina dumma jävla attityder har antytt att det bara är pundare och psykiskt sjuka som tar livet av sig. nej, jag är lugn som en filbunke. en filbunke som går omkring i ett ständigt vakuum och undrar när den riktiga Reaktionen kommer. hittills har den uteblivit, jag undrar om jag ens har insett vad som hände.
att det som hände var att du var så ledsen och trött att du inte ville leva. det är lättare att ta till sig den outsägligt våldsamma bilden av att du kastar dig ut för barnhusbron och landar hårt mot cykelbanan nedanför - orsak, verkan, död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar