en strålande stjärna

det känns så jävla perverst att prata om dig ibland. som de stunderna då jag faktiskt ångrar att jag tatuerat in ditt namn på min handled. det känns som om jag tvingar på folk en djup personlig sorg som jag faktiskt kan bära själv. de frågar vad det är för tatuering jag har - jag har haft den i snart två år men har fortfarande inget bra svar på den frågan. oftast sträcker jag bara fram armen och visar att det står "ebba" med snirkliga bokstäver (som olle tyckte liknade din handstil). de frågar vem ebba är, jag svarar att det är en vän som gick bort för ett tag sen.

de säger "åh".

eller "oj då".

eller "aj då".

oftast följt av "jag beklagar". och jag säger alltid "ja, vad säger man? tack?". sen pratar vi inte mer om det, folk vågar oftast inte fråga vad som hände - förutom de som själva har förlorat någon, de frågar alltid.

men det är ungefär det mitt minne av dig har reducerats till - en kort redogörelse för min tatuering och inget mer. förut ville jag inte prata mer än så. men nu vill jag prata och jag känner knappt någon längre som också kände dig.